P frågade om han kunde åka bort på jobb vecka 2, 3 och 4.
Hade jag varit en normal flickvän hade jag sagt ja utan problem direkt. Tyvärr fungerar jag inte så.
Istället fick jag cpångest och svepte det som var kvar av theralenet och tog en hel imovane istället för en halv som jag brukar.

Det är klart jag kommer säga att han får åka. Det ger ju bra pengar och vi har inte råd att han ska säga nej till bortajobb.
Men min själ kommer att gå sönder.

Jättekul precis innan dopparedagen.

Som vanligt duggar inläggen här med långa mellanrum.
Och som vanligt ser livet ut ungefär likadant.
Jag håller fast i grässtråna som passerar och försöker att inte hålla andan för länge.

Livet tillsammans med P är bra. Otroligt bra faktiskt. Jag är honom trogen och vi berättar allting för varandra. Vilket är lite av en nyhet för mig.
Ibland spelar han dock små spel på Facebook, och det är ju inget fel med det. Men varje gång jag ser att han har spelat sköljer en enorm rädsla över mig. Att han ska bli som X. Sitta och spela i flera timmar och glömma bort mig.
Jag har förträngt det livet, men rädslan av att vara ensam och lämnad sitter fast i ryggmärgen.

Jag och min psykolog har pratat om det här, och hon säger att jag har en separationsproblematik. Jag tycker hela jag är en problematik. Allting jag gör är problematiskt. Allting jag säger är problematiskt.
Jag förstår inte varför jag inte kommer framåt. Det har gått ETT ÅR sen jag kom in i psyk.vården. HJÄLP!
Varför har jag ännu inte bearbetat allting som bubblar inom mig?

Jag har fortfarande självmordstankar. Jag måste ha dosett, som jag byter ut på vårdcentralen varje vecka. Får bara medicin en vecka framåt för att jag inte ska ta för många. Överdosera. Seriöst, fortfarande suicidal. Och INGEN gör någonting? Jag vill inte ha ECT, men varför tycker ingen att det måste hända något drastiskt för att det ska bli förändring?

Ibland funderar jag på att timea in ett självmordsförsök precis när jag vet att P kommer komma hem från jobbet. Bara för att det ska bli tydligt att jag mår dåligt, men inte nog för att jag faktiskt ska dö.
Jag tror det är skillnad på att försvinna och på att dö.

Och apropå döden så är det nu 2 månader sen min farfar dog i cancer. Jag var där dagen innan han dog. Vi sa hejdå och farfar pussade mig på kinden. Min älskade, älskade farfar. Jag saknar honom varje dag och det känns så konstigt att jag inte kommer få ett kuvert i julklapp med hans handstil. Eller att jag aldrig någonsin mer kommer att få höra hans hjärtliga skratt på födelsedagsfikan som överröstar alla andra.
Eller när jag och syster hälsar på honom och han alltid vill ha kaffe med oboy och syster gör likadant. Hon var verkligen farfars flicka.

Vad konstigt det blev nu. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra jag har det med P. Och så blev det om hur dåligt mina känslor mår.
Jag har till och med fått i uppgift av psykologen att föra "må bra"-dagbok. Jag ska skriva varje gång jag känner att jag mår bättre. Men dom är sällsynta och dåligt skrivna. I stil med en 8-årings dagbok ungefär.
"Jag mår bra. Jag har varit på promenad.". Fruktansvärt vad jag inte har kontakt med mina känslor ibland.

Funderar också på om jag verkligen är bipolär. Det måste vara något annat. Fast varför måste det vara en etikett på allting? Jag kanske bara har en kass mental hälsa. Jag är kroniskt mentalsjuk. Är det möjligt?
Kanske för mig.

Min hund ligger på golvet och sover och P sitter i fåtöljen bredvid mig och ser på "Vad blir det för mat" med Per Morberg. Han lagar bara lyxmat den där Per. Hummer exempelvis. Inget man äter en vanlig måndag direkt.

Jag har ingen praktik just nu. Jag mådde så himla dåligt att jag sköt upp det. Det gick inte helt enkelt.

När tv-programmet är slut ska vi se film, Inception med Leonardo Dicaprio.
Nu ska jag försöka skingra tankarna, måste sluta skriva innan det blir mig övermäktigt.

Funderar på vad det skulle betyda om jag åkte in på avdelningen igen.
Det skulle inte hjälpa.

Läser en bok som handlar om en kvinna som levde i en sekt i 14 år, där hon blev offer för misshandel både fysisk och psykisk. Hon gör upprepade försök till att ta sitt liv, men lyckas aldrig. Hon har ett avancerat självskadebeteende men gör sitt bästa för att hon har fått ett ultimatum av sin man. Lämna församlingen, eller så lämnar han henne.

Så känns det för mig.
Jag kan inte leva ut mina smärtor för jag är rädd för att förlora P.
Om jag inte hade min hund och inte P så hade jag inte levt nu. I varje fall hade jag inte varit hemmavid. Hade varit instängd på ett rum på avdelningen. Säkert med övervak.

Jag är rädd för att träffa min psykolog. Jag är rädd för att svara på alla frågor hon kommer ställa. Jag är rädd för att de ska tycka att det enda alternativet är LPT och ECT. Jag vill verkligen inte.
Samtidigt vill jag bli inlagd så det kan bli ändring.

Jag är så less. Jag gör vad som helst.

Liksom kvinnan i boken kan jag inte vända min ilska och sorg utåt. Jag blir självdestruktiv istället. Det som är ännu jobbigare är att jag vet om hur jag blir. Hur jag beter mig. Ändå kan jag inte ändra på det. Det känns som om varje cell i min kropp bara skriker HJÄLP MIG men ingen kommer. Ingen hör. För jag säger det aldrig så någon kan höra. Jag vrider mig av ångest i sängen och kramar kuddar och kväver mina skrik. Jag skäms så oerhört för allting som jag gjort. Allt det hemska som jag gjort.

Ingen klandrar mig. Ingen vet om vad jag gjort förutom jag. Hur kan det göra så ont att bara veta?
Jag blir inte klok på det här.

Det värsta är. Jag är mer impulsiv nu än vad jag var förra året när jag faktiskt försökte ta livet av mig.

Jag och P hade ett samtal om det här i förrgår. Han sa att han inte ville veta allting som jag tänker på, för han vill inte bli för rädd för att vara med mig. Det gör också ont.
Kan jag verkligen skrämma bort honom? Kan mitt mående skrämma bort människor? Människor som älskar mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Helt rådvill.
Funderar på att ringa vuxen psyk imorgon och fråga vad jag ska göra. Eller smsa min psykolog och fråga hur jag ska göra för att stå ut.
Kan ju inte gå på Oxascand hela dagarna.

Och en sista fråga: är självskadebeteende ett beroende? Ett missbruk?

Det går aldrig över.

Jag skar mig igår. På en hårnål. Bet av de små gummipluttarna längst ut på ändarna och sen tog jag den vassa sidan och tröck genom hud. En del av ångesten pyste ut. samtidigt som en annan del pyste in. Rädslan över att bli inlagd igen.

Nu på morgonen satt jag med ett snöre i handen. Jag la det till och med runt min hals och knöt åt. Men så kom hunden och la sig i mitt knä och då kunde jag inte längre. Knöt upp knuten och la mig på golvet och höll om hunden.

Tog två och en halv oxascand och hoppas att ångesten ska försvinna. Hatar att sväva mellan ja och nej. Liv och död.
Vad är egentligen skillnaden. Jag orkar ju inte ha ont. Ska jag ha ont hela mitt liv? Försöka fejka ett leende och tillslut bara intala mig själv att allting är bra.
Så kan det ju inte fungera.

Ju fler dagar som går, desto mer övertygad blir jag att döden kanske är den enda vägen ut ur alla tankar.
Men hur kan det vara möjligt? Hur kan det då finnas så många böcker efter människor som har klarat sig ur såna här situationer och lever ett tillsynes helt okej liv?
Varför kan inte jag vara en av dom?
Tvivel.

Jag hör rösten som viskar "kom med mig i natten". Är det det jag ska göra?

Nu kommer hösten snart och jag har börjat om med mina antidepressiva. Jag skulle ju egentligen aldrig ha slutat, men jag glömde bort dem och efter ett tag så saknade jag dom inte. Hade inga utsättningssymtom eller nåt.
Men nu när hösten kommer, och jag vet hur jag brukar bli då, så känns det som om det kan vara en bra idé att börja ta dom igen. Kanske dom kan lyfta mig lite i alla fall så jag slipper bli jättedeprimerad.

Måste boka in ett möte med en läkare som kan förlänga min sjukskrivning. Ska försöka få dem att förlänga längre än 3 månader åt gången. Varför gör dom bara så kort?

Fick mens imorse också. Alla smärtstillande är slut. Funderar på att ta en oxascand, de ska ju vara muskelavslappnande.

Det har hänt så otroligt mycket sen sist jag skrev.
Jag slutade med Lyrica och Zyprexa och gick ner 20 kilo. Jag har träffat en kille som jag nu bor med och min hund har hunnit fylla ett år.

Jag har fått nya diagnoser och har börjat gå hos Soc för att få försörjningsstöd.

Den värsta diagnosen är Bipolär sjukdom. Hatar den. Finns en del som lever med Bipo hela livet eftersom den inte går att bota utan bara att lindra. Fyfan vad jobbigt det känns. Det betyder att jag kanske inte kan få barn eftersom jag kan vara beroende av starka anti-psykotiska mediciner för att fungera genom livet.

SUG!

Min pojkvän är och jobbar med sin pappa och bror i deras garage och jag är själv hemma. Hatar det. Får mig att tänka på mitt förra förhållande där jag bara satt hemma och väntade på honom hela dagarna. Vill verkligen inte att det ska bli så igen. Jag är rädd.

Har nästan konstant tankar på att dö. Jag tänker på hur lätt det skulle vara. Har ju piller hemma så det räcker och blir över. Jag tar inte alla mediciner som jag tog förut, men de står fortfarande i mitt medicinskåp. Jag är som nåt jävla apotek. Har allt. Skulle vara så lätt att bara ta en näve gott och blandat med piller och sen är det slut på helvetet. Är rädd för att drömma mardrömmar i all evighet. Vad händer när man dör?

Det sugigaste med att dö skulle vara att jag aldrig mer fick se min hund. Han är ju min bäbis.

Fuck it. Jag går ut och röker och hoppas att det blir bättre sen...

Nu har det gått ett helt år till.
Vad känner jag inför det?
Mest obehag och ovilja att kämpa. 365 dagar till att kämpa igenom innan allting börjar om igen.
Allt börjar om igen. Isch.

Nångång hoppas jag att det kommer ett nytt år vid rätt tillfälle, när allting faktiskt blir nytt och spännande. När det finns en chans för lycka och magi.
Jag är inte Human of the Year.
Jag bara är. Eller försöker i varje fall.

Jag skrev en fin dikt för några veckor sedan, jag kanske skriver ut den här sen. Hmm.

Dagen efter nyår, då är det inte tänkt att man ska göra något men jag sprang ut i skogen med Hunden och fotade lite. Det är det enda jag älskar just nu, att se min Hund springa lös och hoppa i snön. Det är en fantastisk känlsa när man bevittnar någon som känner sig fri. Jag kände mig fri en liten stund.
Skönt, när allting släpper och jag kan nästan ta i känslan - så tydlig är den. F R I H E T.

Gott nytt år till alla,
jag menar det verkligen.

Försöker sträva efter alla ord som inte finns, försöker finna det som alla talar om. Vad är det dom menar? Den där fjäderlätta känslan i magen finns inte hos mig och ändå är jag på min toppens topp.
Jag har full utsikt, men jag står fortfarande bakom ett jättelikt fönster som ändå skymmer sikten lite i skarvarna.

Hur ska jag bete mig för att passa in i skaran som blivit hjälpt? Hur når jag fram till andra som inte nått till toppen?
Jag är ingen Messias, men min egen kan jag få vara, min alldeles egna Messias. Vill hjälpa till och få folket att le, vill ta världens bördor på mina axlar och bära det andra inte orkar. Jag orkar, jag kan. Inte?
Jag säger att det är möjligt men min far säger att det inte är det. Far är rar.

Det når inte fram, det kommer inte ut. Det här är inte en text om orden, det här är en text om min nåd. Den jag aldrig fick – kanske försvann den i posten. Ingen plingade på min dörr och sa ”här, varsågod”. Ingen annan ska inte heller tro att det är så simpelt att slinka undan. Att komma ifrån spökena från förr – det gör ingen. I N G E N.

 Tänk att jag är på toppens topp och ändå väger livet och döden lika tungt. Ole dole doff.

Hos H i fredags pratade vi om vad det är som skrämmer mig. Vad är det som skrämmer mig så mycket att hela min kropp är på helspänn?
Det är jag helt på det klara med.
Jag är rädd för att bli ensam.

Inte bortglömd.
Inte ensam över dagen för att människor måste jobba.
Utan ensam. Som i att ingen kom för mig. Ingen finns för mig.

Jag vet att det finns många människor för mig. Många som älskar mig.
Många fler i världen som känner lika känslor som mig.
Men jag är ändå ensam. Varför?

Hur kan det komma sig att jag känner sådana ihärdiga och starka känslor att jag rent fysiskt tappar kontrollen?
Hur kan den rädslan, som är orationell, ge mig sådana här uttryck?

Jag är så rädd att vara ensam att jag får panik när jag tänker på att min hund kommer att dö om cirka 15 år.
Eller när jag tänker på att mina föräldrar inte kommer finnas till när jag blir pensionär.

Känslan av att vara ensam är så stark och överväldigande. Och ibland vill jag dö på grund av den.
För att jag inte orkar mer. För att jag inte vill fortsätta. Jag vill inte finnas till.
Bort, bort bort. Försvinna ut i tomma(?) intet och bara vara i ljust mörker. Där jag får sova.

Känna värme och trygghet. Att våga. Att orka.

Jag har mycket att skriva idag. Men jag känner att det får bli i omgångar. Jag är kall just nu, och hungrig.
Vi ska handla flytande saker idag: soppor, krämer, youghurt - för att jag ska kunna äta och få i mig näring.
Jag kan inte svälja om jag måste tugga. Jag börjar må illa och jag får oro och ångest efteråt.

Det känns som om allting blir starkar och förstärks ju längre tiden går.
Det är inte så lätt att acceptera att det är såhär det är.


Min högsta önskan är att få vakna upp en morgon, känna värme och veta precis vad jag ska göra under dagen och ha orken och lusten att utföra det.
Att sedan somna på kvällen och känna allting bra som finns omkring mig, och kunna somna tryggt vetande att imorgon kommer bli en lika bra dag.

En timme innan pappa rullar upp på infarten med en flashig bil och ska hämta mig.
Jag har inga riktiga kläder på mig. Jag har thé i min kopp och hunden ligger i sängen.
Det är som om allting är som vanligt idag. Jag är väldigt nollställd.

Om jag har haft en jobbig dag innan, då vet jag att dagen efter kommer bli likgiltig. Om jag haft en bra dag så vet jag att dagen efter den kommer bli antingen jättejobbig eller lika bra. Dagarna efter bra dagar blir aldrig likgiltiga.
Dom är de bästa dagarna. När jag kan glömma, gömma.

Idag vill jag inte dö. Men jag vill bort. Jag vill gömma mig.

Jag vill få tillbaka min aptit. Jag kan verkligen inte äta. Det är så konstigt. Jag har jämt varit stor i maten, men jag kan verkligen inte äta. Jag kan stirra i kylskåpet eller skafferiet jättelänge, men jag kan inte äta.
Bara middagen går ner. Då har jag varit hungrig en hel dag.

Paus.

Om jag vann en oscar eller något annat pris som krävde ett tacktal, skulle mitt tacktal bli ett förlåt-tal. Jag skulle stå där uppe inför beundrande ögon och be om förlåtelse. Och sedan få den. Sedan skulle blixtrarna från kamerorna skjuta emot mig och tårar skulle falla och sedan skulle världen hylla min ödmjukhet. Och allt skulle bli bra. Kunna gå vidare.

Det isar inom mig. Och det bränner på samma gång. Jag sa till min styvmor häromdagen att jag inte kunde känna så mycket. Hon frågade om jag kunde känna min kropp. Om jag kunde känna att jag hade en framsida och en baksida. Jag sa 'ja', men jag har faktiskt aldrig tänkt på om jag kan känna så.
Jag vet ju att jag har en kropp. Men kan jag känna den? Det vet jag inte. Jag får fundera över det.

Det har inte blivit någon Några-bra-saker-lista på ett tag, men det beror mest på att jag har svårt att tänka så igen. Jag säger att jag försöker tänka positivt, men sanningen är att jag gör mitt bästa för att hitta tillbaka till mitt mörkaste inre. Det känns tryggast där, för jag vet hur det är. Om jag skulle börja må bra, hur skulle det vara? Jag tror att jag skulle vara vilse i sådana känslor.
Jag är en olycklig människa. Vissa människor kanske bara ska ha det så.
Oförmögna, okapabla, tomma, ödsliga, förödande människor. Kanske är jag en sån.

Jag gömmer mig ofta inom mig. Ibland sitter jag med i samtal, och inser att jag har missat flera minuter för jag har varit någonannanstans inom.

Jag vill hitta tillbaka, men jag vågar inte riktigt. Det kanske är för tidigt. Kanske om något år. Kanske vågar jag då.
I ärlighetens namn lever jag mest för min hund just nu. Jag går upp för att han vill upp, jag går ut för att han vill gå ut. Jag gör saker med honom för att han behöver det. Det är nog tur, annars skulle jag förtvina och försvinna inne i huset i någon vägg. Jag skulle dö här och bli ett spöke som något medium fick gråta över och sedan fördriva.

Inläggen nuförtiden blir så långa. Hur kommer det sig? Jag tror jag kanske tänker mer än jag tillåter mig själv att veta om. Kanske har mer inom mig än jag tror. Jag vet inte. Jag är fast besluten om att jag är tom.

Det kan inte fortsätta såhär.
Men jag vågar inte göra något åt det, så jag finner mig i det.

Jag har gått hos några olika psykologer, men slutat av olika anledningar. Jag kände mig frisk, ville inte prata med någon okänd, kände mig dömd...

Jag har sen ett tag tillbaka nu drömt om att få berätta hela sanningen för någon som inte dömer och som inte känner mig. Någon som kan lyssna helt objektivt och sedan berättta hur jag ska gå vidare från det.
Det känns i hela mig att jag behöver komma bort från detta tänk! Jag orkar inte med alla tankar!

Jag pratade med min mamma som tyckte att jag behövde en kemisk behandling, piller alltså, och jag sa att jag aldrig skulle orka ringa eller ta tag i något sådant själv. Hon ringde då på egen hand och bokade tid åt mig.
Så nu har jag ännu ett första besök hos någon som är inställd på att en sönderflisad, trasig och sliten människa ska kliva in genom dörren.

Sliten är jag och kanske lite naggad i kanterna. Men sönderflisad är jag långt ifrån. Jag tycker ändå att jag är stark som inte ens tänker dödstankar. Klart jag funderar över döden och hur det skulle kännas, men jag vägrar tro att det kan vara det bästa? Jag har ju människor omkring som jag älskar och jag vill aldrig lämna dem.

Känns läskigt att gå till någon som kanske ger mig lycko(?)piller. Känns läskigt att veta att jag kanske kommer att börja ''må bra''. Hur mår man då? Hur känns det att vakna? Kommer det kännas annorlunda? Kommer alla mina tankar och försvinna eller kommer de bara minska?
Kommer jag aldrig gråta igen?

Blir jag mindre ensam?

På torsdag ska jag dit, och då får jag väl ställa mina frågor. Jag hoppas jag får en som frågar frågor, för jag tycker det är så svårt när man måste hälla ur sig allt på egen hand. Jag tänker så mycket, så hur tror denne att jag kommer kunna välja någon av tankarna att berätta om?

Det kommer säkert bli bra.
Det värsta som kan hända är att det inte blir någon skillnad.


Dagboka