Fick en akuttid i måndags och satt i två timmar på sjukhuset innan det bestämdes att jag skulle skrivas in på psyk. avdelningen.

Åkte in med extra tillsyn och var hur trött som helst.
Massa nya bestämmelser och saker att utgå ifrån. Hoppas att det blir bättre nu.. Ska skriva mer ingående om ändringarna senare.

Just nu vill jag bara vara med min hund och vänta på att P ska komma hem.

Har fortfarande inte blivit uppringd och det gör ondare och ondare. Tänker på alla snören jag har i garderoben.
VAD SKA JAG GÖRA??

Ska ta oxascand och ringa till vuxenpsyk igen.

---

ringde och ska få en akuttid. skar mig mer och djupare i armen. ångesten måste ju släppa!

• Samlat alla piller i handen och hållt dom mot öppen mun
• Ökat självskadebeteende (skära mig, sex fast jag inte vill egentligen)
• Ständig ångest som ger sån smärta att jag ej kan hantera den
• Mardrömmar (konstant trött)
• Viktminskning (midjemåttet 5 cm mindre än för 2 veckor sen)
• Självhat/klander
• Levt på vatten och ca 4 oxascand / dag
• Mer och starkare tankar på att döden är den enda utvägen för att slippa smärtan
• Funderat på sätt att dö: hängning, kvävning, piller
• Hypomanisk period med detaljerade planer som jag ej kunde utföra
• Lågt självförtroende och självkänsla
• Mycket rädslor och oro

Har ringt jouren på vuxenpsyk... Kommer bli uppringd runt 8 då rådgivningssköterskan börjar jobba och sköterskan skulle ev ta kontakt med min psykolog innan samtalet.
Nu är jag cpnervös.

Måste skriva en lista med saker som är dåligt innan hon ringer så jag inte får en blackout av rädsla när hon ringer.
Först ska jag ut med hunden.

Har fått stöd och fått prata ut. Fått lätta lite på trycket men fortfarande hör jag det avlägsna pipet från en tekanna som fått stå alldeles för länge på glödhet platta.

Imorgon ringer jag till vuxenpsyk och frågar vad jag ska göra. Jag står inte ut och orkar inte ha såhär ont.
Tre principer som jag inte tänker släppa på under samtalet:

1. Ingen LPT
1.1 Om LPT - INGEN ECT
1.2 Om LPT - skrivas in av min egen läkare

2. Vill ha vårdplan i förväg

3. Vill ha ordentlig utvärdering om vad som är fel på/med/i mig.


Jag hoppas att mina tankar kring inläggning är förhastade och att de föreslår något annat först. Vad som helst bara jag slipper dom här smärtorna och impulserna om att jag hatar mig själv så djupt.

Funderar på vad det skulle betyda om jag åkte in på avdelningen igen.
Det skulle inte hjälpa.

Läser en bok som handlar om en kvinna som levde i en sekt i 14 år, där hon blev offer för misshandel både fysisk och psykisk. Hon gör upprepade försök till att ta sitt liv, men lyckas aldrig. Hon har ett avancerat självskadebeteende men gör sitt bästa för att hon har fått ett ultimatum av sin man. Lämna församlingen, eller så lämnar han henne.

Så känns det för mig.
Jag kan inte leva ut mina smärtor för jag är rädd för att förlora P.
Om jag inte hade min hund och inte P så hade jag inte levt nu. I varje fall hade jag inte varit hemmavid. Hade varit instängd på ett rum på avdelningen. Säkert med övervak.

Jag är rädd för att träffa min psykolog. Jag är rädd för att svara på alla frågor hon kommer ställa. Jag är rädd för att de ska tycka att det enda alternativet är LPT och ECT. Jag vill verkligen inte.
Samtidigt vill jag bli inlagd så det kan bli ändring.

Jag är så less. Jag gör vad som helst.

Liksom kvinnan i boken kan jag inte vända min ilska och sorg utåt. Jag blir självdestruktiv istället. Det som är ännu jobbigare är att jag vet om hur jag blir. Hur jag beter mig. Ändå kan jag inte ändra på det. Det känns som om varje cell i min kropp bara skriker HJÄLP MIG men ingen kommer. Ingen hör. För jag säger det aldrig så någon kan höra. Jag vrider mig av ångest i sängen och kramar kuddar och kväver mina skrik. Jag skäms så oerhört för allting som jag gjort. Allt det hemska som jag gjort.

Ingen klandrar mig. Ingen vet om vad jag gjort förutom jag. Hur kan det göra så ont att bara veta?
Jag blir inte klok på det här.

Det värsta är. Jag är mer impulsiv nu än vad jag var förra året när jag faktiskt försökte ta livet av mig.

Jag och P hade ett samtal om det här i förrgår. Han sa att han inte ville veta allting som jag tänker på, för han vill inte bli för rädd för att vara med mig. Det gör också ont.
Kan jag verkligen skrämma bort honom? Kan mitt mående skrämma bort människor? Människor som älskar mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Helt rådvill.
Funderar på att ringa vuxen psyk imorgon och fråga vad jag ska göra. Eller smsa min psykolog och fråga hur jag ska göra för att stå ut.
Kan ju inte gå på Oxascand hela dagarna.

Och en sista fråga: är självskadebeteende ett beroende? Ett missbruk?

Det går aldrig över.

Jag skar mig igår. På en hårnål. Bet av de små gummipluttarna längst ut på ändarna och sen tog jag den vassa sidan och tröck genom hud. En del av ångesten pyste ut. samtidigt som en annan del pyste in. Rädslan över att bli inlagd igen.

Nu på morgonen satt jag med ett snöre i handen. Jag la det till och med runt min hals och knöt åt. Men så kom hunden och la sig i mitt knä och då kunde jag inte längre. Knöt upp knuten och la mig på golvet och höll om hunden.

Tog två och en halv oxascand och hoppas att ångesten ska försvinna. Hatar att sväva mellan ja och nej. Liv och död.
Vad är egentligen skillnaden. Jag orkar ju inte ha ont. Ska jag ha ont hela mitt liv? Försöka fejka ett leende och tillslut bara intala mig själv att allting är bra.
Så kan det ju inte fungera.

Ju fler dagar som går, desto mer övertygad blir jag att döden kanske är den enda vägen ut ur alla tankar.
Men hur kan det vara möjligt? Hur kan det då finnas så många böcker efter människor som har klarat sig ur såna här situationer och lever ett tillsynes helt okej liv?
Varför kan inte jag vara en av dom?
Tvivel.

Jag hör rösten som viskar "kom med mig i natten". Är det det jag ska göra?

Somnade typ 45 minuter efter jag tagit oxascanden och sov till klockan 15. Det var riktigt skönt! Jag mådde mycket bättre efter jag sovit, men sen kom alla tankar tillbaka igen.
Jag är fylld av jobbiga tankar men jag har inte ångest nu i alla fall.

... gjorde tricket. blev mycket lugnare i kroppen. ska nog lägga mig och läsa lite och hoppas att jag får sova lite till. är så trött...

helvete! gjorde nyss MADRS-"testet" och jag scorade 40 poäng. Resultatet beskrivs såhär:
"Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas"

NEEEEEJ!!!!! NEJ!! NEJ!!
Jävla hjärna! Jag är så LESS!!!

Känns som att hela kroppen vill ge upp och jag har ONT i hjärtat, ont i själen. HJÄLP DÅ FÖR FAN!

Fortfarande 2 veckor kvar innan jag ska träffa A-S. HUR ska jag ORKA????

P ska i alla fall inte åka bort på jobb i slutet på augusti och det är ju bra, vet inte om jag hade vågat vara ensam hemma i två veckor.

Det är så jävla sugigt. Ibland sitter jag med alla mina pillerburkar framför mig och räknar alla små vita och färgade piller. Hur många behöver jag för att sluta andas? Hur många behövs för att min lever ska rasa ihop och mitt hjärta sprängas?
Jag sitter där och räknar dom, lägger dom mot mina läppar. Sen kommer hunden. Han tittar på mig och då kan jag inte göra det längre.

FYFAN vilket helvete jag befinner mig i. Jag önskar inte det här på någon. INGEN. Möjligtvis det klassiska exemplet Hitler. Men det är fan på gränsen.

Jag tänker på att göra illa mig. Men då ser P det och blir jätteorolig och då ökar ju också risken att jag måste läggas in. Varför är det såhär???
Jag blir inte bättre, bara hämmad!!!!!!!!!!!

Ta bort det här ur mig! TA BORT! Det känns äckligt, jag är äcklig. Jag vill inte ens duscha för jag hatar att se mig naken. Vad är det för fel? Varför försvinner inte tankarna om döden?

Den 28 september är det prick 1 år sen som jag försökte ta livet av mig första gången. Och sen tror jag att den 16 oktober är årsdagen för mitt andra försök. Sist jag skar mig var i Juni i år (2010).
Känner mig patetisk och otillräcklig. Ingenting fungerar. Jag vill bara skrika och HJÄLP MIG!

Jag är fast i min kropp. Gud förbannat. Jag ska kedjeröka och lyssna på musik och hoppas att det går över en stund.
Först ska jag ta 2 oxascand så ångesten kanske lägger sig lite... Annars tar jag fan i mig en stilnoct oh sover bort den här jävla dagen.

Har råkat komma över en del sidor som inte är bra att läsa när jag mår dåligt. Har SJUKT jobbigt just nu.

Nu kommer hösten snart och jag har börjat om med mina antidepressiva. Jag skulle ju egentligen aldrig ha slutat, men jag glömde bort dem och efter ett tag så saknade jag dom inte. Hade inga utsättningssymtom eller nåt.
Men nu när hösten kommer, och jag vet hur jag brukar bli då, så känns det som om det kan vara en bra idé att börja ta dom igen. Kanske dom kan lyfta mig lite i alla fall så jag slipper bli jättedeprimerad.

Måste boka in ett möte med en läkare som kan förlänga min sjukskrivning. Ska försöka få dem att förlänga längre än 3 månader åt gången. Varför gör dom bara så kort?

Fick mens imorse också. Alla smärtstillande är slut. Funderar på att ta en oxascand, de ska ju vara muskelavslappnande.