Tänker tankarna att dö.
Alla möjligheter.

Tystnaden.

Borde inte vara ensam nu, men jag kan inte ringa någon.
Tänk om,
döden är nära

Frågan är

Sorg

jag tänker inte skriva punkter ikväll
jag vill lämna öppet för
andra tankar som kan virra omkring

vill inte stänga in något
det ska vara fritt
frihet

Sorg

Inte ledsamhet

Sorg


Det känns som ett stort hål och jag sörjer
jag har ett hål i mitt bröst och det tar aldrig slut
trots att min kropp inte är större än den är
tar det inte slut
det fortsätter i en evighet
och sorgen gräver ett hål

men inga tårar kommer
inte en
de ligger på kanten och väntar
men de kommer inte

väntar på anfall av känsloarmén
men ingen kommer



Jag väntar på att någon ska komma och rädda mig
som om allting är en dröm
som jag aldrig kommer vakna ur
Och ingen kommer för mig
Jag står där bara själv

Jag är ensam och det fungerar inte
Jag är så ensam

Smärtan sliter i mig och river ut varje, sista droppe glädje som finns inom mig
alla känslor strider mot tårarna som vill falla över mig och dränka mig i mina sorger
och min kropp skriker att sorgerna inte finns
men min hjärna övertygar mig
det är för mycket

det går inte
och jag kan inte
jag försvinner i tankarna och somnar oroligt
i tankar om rädsla för ensamhet och okunskap
kommer jag klara mig själv?

kommer jag leva?

Bland det jobbigaste med att ha en hjärna som inte vill fungera riktigt som den ska, det är humörsvängningarna.
Att ena stunden vara glad och sen helt plötsligt är man djupt koncentrerad på allting som är förjävligt.

Vad är det för något?
Jag hatar det. Jag hatar, hatar HATAR det. Att inte kunna garantera att man kan få vara glad en hel dag på grund av ens egen jäkla hjärna suger!

Dessutom ringde min terapeut idag. Jag berättade om mitt matproblem. Att det känns som ångestkänningar efter jag har ätit och att jag blir illamående när jag ska tugga och svälja.
Det kändes som om H var stressad, inte hade tid att prata med mig riktigt. Som om H ville skynda på.
Om det ska vara så, föredrar jag att H inte ringer.

Jag vill ju bli tagen på allvar. Det handlar ju om mig. Det är ju jag som mår dåligt. Kan jag inte få hjälp med det?
Jag vill inte att nästa gång vi ses, att H ska säga - jag tror du bara behöver komma några gånger till. Det är ju bara en lögn. Hur kan alla år av fötryckta känslor lösas på några gånger?

Nej. Andas. Paus.
Det här är inte jag.
Det är oron. Det är den låga självkänslan och osäkerheten.
Det är inte mina tankar.

Vad tror jag?

Jag tror att hon kommer lyssna på mig, att det får ta sin tid. Jag tror inte att hon ville bli av med mig på telefon idag, utan att hon kanske hade en väldigt brådskande patient. Vem vet? Ja, inte jag.

Jag har så många 'tänk om' inom mig. Jag önskar att de kunde försvinna.

Jag vill inte få oro och ångest när jag ska äta. Det har ju varit ett av mina stora glädjeämnen, och nu ska det tas ifrån mig. Och det är min egen hjärna som gör det.

Det här är ändå inte en av de värsta dagarna. Det här är en bra dag, i jämförelse.

Jag är rädd för att sova inatt. Vill inte få en ångestattack. Vill inte bli trängd och känna att det känns jobbigt. Gråter hellre nu så det blir gjort.

Jag vill bara sova i ro. Bli utvilad. Bli lugn. Slippa smärtan.

Spenderat helgen vid vatten. Jag har saknat vatten. Det forsande ljudet, det milda ljudet av vågor som försiktigt väter sanden eller stenarna vid havskanten.
Det är något magiskt med vatten. Det är helande. För själen.

Nu är jag hemma. Har hunnit få både en och två olika stenar i magen. Hunnit tänka både det ena och andra, men ingenting spelar någon roll just nu.
Just nu är jag väldigt irriterad.

Hunden går mig på nerverna. Han piper och vägrar att stanna i sin korg. En redan trött matte, blir inte piggare av att leka vem-är-envisast med en pip-glad liten valp.

Mina ögon är trötta, och jag vill vara uppe sent inatt. Vet att hunden kommer väcka mig tidigt. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ändå vara trött imorgon. Jag får ju ändå aldrig sova ut.


Om mötet med terapeuten
Terapeuten (H) var jättebra. Det kändes tryggt och hon sa många bra saker. Hon fick mig att fundera över lite grejer, och jag vågade säga saker som jag aldrig sagt högt förut. Jag har inte ens skrivit det i min dagbok. H tyckte att jag hade all anledning till att må såhär, och att hon tror att det kommer gå bra för mig för att jag kan uttrycka mig så väl.

Jag känner att det kan lösa många knutar. Det kanske till och med kan olja in min hjärna så att inga fler knutar uppstår. Vem vet?

Jag har uppdaterat 'Diagnos'-sidan lite.

Har legat i sängen och försökt sova. Det går inte. Trodde först att jag var nervös för imorgon.
Men sen kände jag att det inte var nervositet.

Allt det dåliga som jag inte känt under dagarna kom ikapp och jag orkade inte hålla emot. Det sköljde över mig. Jag hyperventilerade, vred mig i sängen, grät om vartannat. Ena stunden spände jag mig så mycket jag kunde och andra låg jag och grät ihopkrupen under täcket.

Mitt i allt fick jag en stark lust att skada mig själv. Det kändes verkligen ända ut i fingerspetsarna. Känslan slet i mig och i mitt huvud kändes det mest som om jag blev knockad i en boxar-ring.
Jag ska ju vara ärlig här så: det finns röda märken på min ena arm. Men de kommer försvinna under natten.
Och jag kan inte känna ånger. Men å andra sidan känner jag ingenting just nu.

Jag är nollställd. Jag kommer aldrig mer ha något att säga. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Jag är bortkastad tid och utrymme på jorden.

Ni kanske tänker att det är lite väl dramatiskt skriver. Eller att det är "fjortis"-aktigt?
Men ni kanske har läst något annat inlägg och sett att jag inte alltid känner de här känslorna.
Vet inte varför jag försvarar mig. Blir per automatik.

Just nu upplever jag den där grann-situationen i huvudet igen. Jag hör grannarna (tankarna/känslorna) bråka - men det berör mig inte. Jag vet att det finns ilska inom mig. En stark sådan. Jag vet också att det finns massa ledsamhet och ensamhet.

Jag är borta. Verkligen borta.
Det ekar i min kropp och dunkar i min arm.
Jag är fortfarande trött.