Sitter och lyssnar på KT Tunstall och försöker njuta av det som är kvar av kvällen. Har systern i mitt rum och jag har hjälpt henne lite med designen på sin blogg...

Det är svårt att tänka klart, och varför fungerar jag bättre med alla piller i kroppen?
På Julafton slutade jag äta alla piller. Inte ens vid behov medicinen tog jag. Jag tyckte jag blev klarare i huvudet men jag började må sämre fysiskt; magont, dålig i magen, huvudvärk, ljudkänslig, illamående och yrsel. Inte så fantastiskt.

Jag berättade detta för min pappa häromdagen och då blev han inte särskilt glad utan ringde till avdelningen och frågade vad vi skulle göra, och hur vi skulle göra. Dom tyckte jag skulle ta mina piller och på måndag ringa till en läkare och göra upp en nedtrappningsplan.
Så det är vad vi har gjort. Eller jag har gjort. Jag äter mina piller, blir grötig i huvudet, skakig i händerna och muskelryckningar i varannan muskel.
På måndag ringer vi en läkare och fixar så jag får börja sluta med pillerna. Jag vill inte äta piller, jag vill må bra utan. AHHH. Blir tokig på mig själv.

Hatar att jämt vara i gråt-standby.

Slå mig i bitar och sätt ihop mig igen. Klistra LIMMA (för det sitter ju så jävla bra) och sätt fast mig med tejp. Det gör så ont och känner du inte hur min hjärna bultar. Jag kan inte förstå varför du älskar mig, och varför du inte vill ha mig. Det är inget allvarligt säger du och kysser mig mjukt. Bara så som du säger Hej får mig att rysa och jag vill inget hellre än dö i din famn. När jag inte är med dig finns du överallt och jag försöker komma undan annat sällskap för att få vara med dig. (Det är inte likt dig att tycka om mig så mycket).

Spenderat helgen vid vatten. Jag har saknat vatten. Det forsande ljudet, det milda ljudet av vågor som försiktigt väter sanden eller stenarna vid havskanten.
Det är något magiskt med vatten. Det är helande. För själen.

Nu är jag hemma. Har hunnit få både en och två olika stenar i magen. Hunnit tänka både det ena och andra, men ingenting spelar någon roll just nu.
Just nu är jag väldigt irriterad.

Hunden går mig på nerverna. Han piper och vägrar att stanna i sin korg. En redan trött matte, blir inte piggare av att leka vem-är-envisast med en pip-glad liten valp.

Mina ögon är trötta, och jag vill vara uppe sent inatt. Vet att hunden kommer väcka mig tidigt. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ändå vara trött imorgon. Jag får ju ändå aldrig sova ut.


Om mötet med terapeuten
Terapeuten (H) var jättebra. Det kändes tryggt och hon sa många bra saker. Hon fick mig att fundera över lite grejer, och jag vågade säga saker som jag aldrig sagt högt förut. Jag har inte ens skrivit det i min dagbok. H tyckte att jag hade all anledning till att må såhär, och att hon tror att det kommer gå bra för mig för att jag kan uttrycka mig så väl.

Jag känner att det kan lösa många knutar. Det kanske till och med kan olja in min hjärna så att inga fler knutar uppstår. Vem vet?

Jag har uppdaterat 'Diagnos'-sidan lite.