Ångest igen
2010-08-22 - 12:11:25
Funderingar -
0 Kommentarer
Funderingar -
0 Kommentarer
Det går aldrig över.
Jag skar mig igår. På en hårnål. Bet av de små gummipluttarna längst ut på ändarna och sen tog jag den vassa sidan och tröck genom hud. En del av ångesten pyste ut. samtidigt som en annan del pyste in. Rädslan över att bli inlagd igen.
Nu på morgonen satt jag med ett snöre i handen. Jag la det till och med runt min hals och knöt åt. Men så kom hunden och la sig i mitt knä och då kunde jag inte längre. Knöt upp knuten och la mig på golvet och höll om hunden.
Tog två och en halv oxascand och hoppas att ångesten ska försvinna. Hatar att sväva mellan ja och nej. Liv och död.
Vad är egentligen skillnaden. Jag orkar ju inte ha ont. Ska jag ha ont hela mitt liv? Försöka fejka ett leende och tillslut bara intala mig själv att allting är bra.
Så kan det ju inte fungera.
Ju fler dagar som går, desto mer övertygad blir jag att döden kanske är den enda vägen ut ur alla tankar.
Men hur kan det vara möjligt? Hur kan det då finnas så många böcker efter människor som har klarat sig ur såna här situationer och lever ett tillsynes helt okej liv?
Varför kan inte jag vara en av dom?
Tvivel.
Jag hör rösten som viskar "kom med mig i natten". Är det det jag ska göra?
Jag skar mig igår. På en hårnål. Bet av de små gummipluttarna längst ut på ändarna och sen tog jag den vassa sidan och tröck genom hud. En del av ångesten pyste ut. samtidigt som en annan del pyste in. Rädslan över att bli inlagd igen.
Nu på morgonen satt jag med ett snöre i handen. Jag la det till och med runt min hals och knöt åt. Men så kom hunden och la sig i mitt knä och då kunde jag inte längre. Knöt upp knuten och la mig på golvet och höll om hunden.
Tog två och en halv oxascand och hoppas att ångesten ska försvinna. Hatar att sväva mellan ja och nej. Liv och död.
Vad är egentligen skillnaden. Jag orkar ju inte ha ont. Ska jag ha ont hela mitt liv? Försöka fejka ett leende och tillslut bara intala mig själv att allting är bra.
Så kan det ju inte fungera.
Ju fler dagar som går, desto mer övertygad blir jag att döden kanske är den enda vägen ut ur alla tankar.
Men hur kan det vara möjligt? Hur kan det då finnas så många böcker efter människor som har klarat sig ur såna här situationer och lever ett tillsynes helt okej liv?
Varför kan inte jag vara en av dom?
Tvivel.
Jag hör rösten som viskar "kom med mig i natten". Är det det jag ska göra?
vill inte hamna i ett rum utan gardiner med galler för fönstrena och orangea väggar och övervak 24/7. Få maten på en bricka fast jag egentligen inte vill äta. Vill inte vara en patient som inte kan leva.
Vill inte vara en patient överhuvudtaget. Vill ju leva. Ha barn. Vara medicinfri. Terapifri. Klara av en vanlig dag utan att tänka.
Vill vara en svensson vars största problem är att välja mellan en vanlig handjagare eller en åkgräsklippare. Grönt eller beiget i sovrummet. Pasta eller ris till middag.
Men nej. Istället får jag välja mellan medicin eller ingen medicin och må dåligt. Sova eller minnas. Blöda eller ha ont.
Varför finns det smärtstillande för allt förutom för hjärnan? Hur kan det vara möjligt?
Jag försöker verkligen förstå vad just jag har gjort för att förtjäna att ha så ont. Jag måste vara en ond människa som inte förtjänar bättre. Allt som jag har gjort. Det måste vara det jag straffas för.
Det får mig att fundera. Om jag dör. Då är jag en fegis som inte klarar av mitt straff. Men om jag lever, hur länge ska mitt straff pågå? Det är så ovisst allting. Ingen säger något och jag får ju ingen hjälp.
Varför ska jag ringa till akut psyk? De gör ju ingenting annat än skickar mig till vuxenpsyk och får övervak under en "akut period". Dom fattar inte hur lätt det är att fejka. Så åker man hem och allting är mycket värre och risken för att dö är ännu högre. Man är bara ett jobb på psyket. 9-5 jobb. Sen åker dom hem och tycker synd om alla stackars människor som "har så mycket potential och så hände detta den stackars flickan", och sen slår de på Scrubs på 6an och somnar gott medvetna om att deras familj är hel och ingen sitter på avdelningen med alla andra stackars människor.
Jag orkar inte tänka mer på det där. Jag ska röka och sen ska jag sova.
Jag är hög på Oxascand just nu och ögonen går i kors. Men hellre det än att ha ont i själen. Ont i kroppen.
Vill inte vara en patient överhuvudtaget. Vill ju leva. Ha barn. Vara medicinfri. Terapifri. Klara av en vanlig dag utan att tänka.
Vill vara en svensson vars största problem är att välja mellan en vanlig handjagare eller en åkgräsklippare. Grönt eller beiget i sovrummet. Pasta eller ris till middag.
Men nej. Istället får jag välja mellan medicin eller ingen medicin och må dåligt. Sova eller minnas. Blöda eller ha ont.
Varför finns det smärtstillande för allt förutom för hjärnan? Hur kan det vara möjligt?
Jag försöker verkligen förstå vad just jag har gjort för att förtjäna att ha så ont. Jag måste vara en ond människa som inte förtjänar bättre. Allt som jag har gjort. Det måste vara det jag straffas för.
Det får mig att fundera. Om jag dör. Då är jag en fegis som inte klarar av mitt straff. Men om jag lever, hur länge ska mitt straff pågå? Det är så ovisst allting. Ingen säger något och jag får ju ingen hjälp.
Varför ska jag ringa till akut psyk? De gör ju ingenting annat än skickar mig till vuxenpsyk och får övervak under en "akut period". Dom fattar inte hur lätt det är att fejka. Så åker man hem och allting är mycket värre och risken för att dö är ännu högre. Man är bara ett jobb på psyket. 9-5 jobb. Sen åker dom hem och tycker synd om alla stackars människor som "har så mycket potential och så hände detta den stackars flickan", och sen slår de på Scrubs på 6an och somnar gott medvetna om att deras familj är hel och ingen sitter på avdelningen med alla andra stackars människor.
Jag orkar inte tänka mer på det där. Jag ska röka och sen ska jag sova.
Jag är hög på Oxascand just nu och ögonen går i kors. Men hellre det än att ha ont i själen. Ont i kroppen.
Kommentarer
