Hos H i fredags pratade vi om vad det är som skrämmer mig. Vad är det som skrämmer mig så mycket att hela min kropp är på helspänn?
Det är jag helt på det klara med.
Jag är rädd för att bli ensam.

Inte bortglömd.
Inte ensam över dagen för att människor måste jobba.
Utan ensam. Som i att ingen kom för mig. Ingen finns för mig.

Jag vet att det finns många människor för mig. Många som älskar mig.
Många fler i världen som känner lika känslor som mig.
Men jag är ändå ensam. Varför?

Hur kan det komma sig att jag känner sådana ihärdiga och starka känslor att jag rent fysiskt tappar kontrollen?
Hur kan den rädslan, som är orationell, ge mig sådana här uttryck?

Jag är så rädd att vara ensam att jag får panik när jag tänker på att min hund kommer att dö om cirka 15 år.
Eller när jag tänker på att mina föräldrar inte kommer finnas till när jag blir pensionär.

Känslan av att vara ensam är så stark och överväldigande. Och ibland vill jag dö på grund av den.
För att jag inte orkar mer. För att jag inte vill fortsätta. Jag vill inte finnas till.
Bort, bort bort. Försvinna ut i tomma(?) intet och bara vara i ljust mörker. Där jag får sova.

Känna värme och trygghet. Att våga. Att orka.

Jag har mycket att skriva idag. Men jag känner att det får bli i omgångar. Jag är kall just nu, och hungrig.
Vi ska handla flytande saker idag: soppor, krämer, youghurt - för att jag ska kunna äta och få i mig näring.
Jag kan inte svälja om jag måste tugga. Jag börjar må illa och jag får oro och ångest efteråt.

Det känns som om allting blir starkar och förstärks ju längre tiden går.
Det är inte så lätt att acceptera att det är såhär det är.


Min högsta önskan är att få vakna upp en morgon, känna värme och veta precis vad jag ska göra under dagen och ha orken och lusten att utföra det.
Att sedan somna på kvällen och känna allting bra som finns omkring mig, och kunna somna tryggt vetande att imorgon kommer bli en lika bra dag.