Kniv
2010-12-08 - 13:05:23
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Jag lyssnar på allt groll. Jag har läst alla texter.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har tvätt i tvättstugan men den klarar sig själv.
Jag sitter med en kniv i handen. Vad håller jag på med? Jag trycker den mot armen men jag vågar inte dra.
De röda tårarna kommer kanske aldrig att sluta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag är.
Vart är jag? Jag är rädd för mig själv.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har tvätt i tvättstugan men den klarar sig själv.
Jag sitter med en kniv i handen. Vad håller jag på med? Jag trycker den mot armen men jag vågar inte dra.
De röda tårarna kommer kanske aldrig att sluta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag är.
Vart är jag? Jag är rädd för mig själv.
Lista
2010-08-23 - 07:36:52
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
- Samlat alla piller i handen och hållt dom mot öppen mun
- Ökat självskadebeteende (skära mig, sex fast jag inte vill egentligen)
- Ständig ångest som ger sån smärta att jag ej kan hantera den
- Mardrömmar (konstant trött)
- Viktminskning (midjemåttet 5 cm mindre än för 2 veckor sen)
- Självhat/klander
- Levt på vatten och ca 4 oxascand / dag
- Mer och starkare tankar på att döden är den enda utvägen för att slippa smärtan
- Funderat på sätt att dö: hängning, kvävning, piller
- Hypomanisk period med detaljerade planer som jag ej kunde utföra
- Lågt självförtroende och självkänsla
- Mycket rädslor och oro
Jag är rädd för vad den här listan kan komma att betyda.
Gjorde ett nytt MADRS-test igår och jag fick 42. 2 poäng mer än förra gången.
Inte bra.
Gjorde ett nytt MADRS-test igår och jag fick 42. 2 poäng mer än förra gången.
Inte bra.
H J Ä L P
2010-08-20 - 10:08:06
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
helvete! gjorde nyss MADRS-"testet" och jag scorade 40 poäng. Resultatet beskrivs såhär:
"Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas"
NEEEEEJ!!!!! NEJ!! NEJ!!
Jävla hjärna! Jag är så LESS!!!
Känns som att hela kroppen vill ge upp och jag har ONT i hjärtat, ont i själen. HJÄLP DÅ FÖR FAN!
Fortfarande 2 veckor kvar innan jag ska träffa A-S. HUR ska jag ORKA????
P ska i alla fall inte åka bort på jobb i slutet på augusti och det är ju bra, vet inte om jag hade vågat vara ensam hemma i två veckor.
Det är så jävla sugigt. Ibland sitter jag med alla mina pillerburkar framför mig och räknar alla små vita och färgade piller. Hur många behöver jag för att sluta andas? Hur många behövs för att min lever ska rasa ihop och mitt hjärta sprängas?
Jag sitter där och räknar dom, lägger dom mot mina läppar. Sen kommer hunden. Han tittar på mig och då kan jag inte göra det längre.
FYFAN vilket helvete jag befinner mig i. Jag önskar inte det här på någon. INGEN. Möjligtvis det klassiska exemplet Hitler. Men det är fan på gränsen.
Jag tänker på att göra illa mig. Men då ser P det och blir jätteorolig och då ökar ju också risken att jag måste läggas in. Varför är det såhär???
Jag blir inte bättre, bara hämmad!!!!!!!!!!!
Ta bort det här ur mig! TA BORT! Det känns äckligt, jag är äcklig. Jag vill inte ens duscha för jag hatar att se mig naken. Vad är det för fel? Varför försvinner inte tankarna om döden?
Den 28 september är det prick 1 år sen som jag försökte ta livet av mig första gången. Och sen tror jag att den 16 oktober är årsdagen för mitt andra försök. Sist jag skar mig var i Juni i år (2010).
Känner mig patetisk och otillräcklig. Ingenting fungerar. Jag vill bara skrika och HJÄLP MIG!
Jag är fast i min kropp. Gud förbannat. Jag ska kedjeröka och lyssna på musik och hoppas att det går över en stund.
Först ska jag ta 2 oxascand så ångesten kanske lägger sig lite... Annars tar jag fan i mig en stilnoct oh sover bort den här jävla dagen.
"Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas"
NEEEEEJ!!!!! NEJ!! NEJ!!
Jävla hjärna! Jag är så LESS!!!
Känns som att hela kroppen vill ge upp och jag har ONT i hjärtat, ont i själen. HJÄLP DÅ FÖR FAN!
Fortfarande 2 veckor kvar innan jag ska träffa A-S. HUR ska jag ORKA????
P ska i alla fall inte åka bort på jobb i slutet på augusti och det är ju bra, vet inte om jag hade vågat vara ensam hemma i två veckor.
Det är så jävla sugigt. Ibland sitter jag med alla mina pillerburkar framför mig och räknar alla små vita och färgade piller. Hur många behöver jag för att sluta andas? Hur många behövs för att min lever ska rasa ihop och mitt hjärta sprängas?
Jag sitter där och räknar dom, lägger dom mot mina läppar. Sen kommer hunden. Han tittar på mig och då kan jag inte göra det längre.
FYFAN vilket helvete jag befinner mig i. Jag önskar inte det här på någon. INGEN. Möjligtvis det klassiska exemplet Hitler. Men det är fan på gränsen.
Jag tänker på att göra illa mig. Men då ser P det och blir jätteorolig och då ökar ju också risken att jag måste läggas in. Varför är det såhär???
Jag blir inte bättre, bara hämmad!!!!!!!!!!!
Ta bort det här ur mig! TA BORT! Det känns äckligt, jag är äcklig. Jag vill inte ens duscha för jag hatar att se mig naken. Vad är det för fel? Varför försvinner inte tankarna om döden?
Den 28 september är det prick 1 år sen som jag försökte ta livet av mig första gången. Och sen tror jag att den 16 oktober är årsdagen för mitt andra försök. Sist jag skar mig var i Juni i år (2010).
Känner mig patetisk och otillräcklig. Ingenting fungerar. Jag vill bara skrika och HJÄLP MIG!
Jag är fast i min kropp. Gud förbannat. Jag ska kedjeröka och lyssna på musik och hoppas att det går över en stund.
Först ska jag ta 2 oxascand så ångesten kanske lägger sig lite... Annars tar jag fan i mig en stilnoct oh sover bort den här jävla dagen.
Triggande
2010-08-18 - 11:15:41
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Har råkat komma över en del sidor som inte är bra att läsa när jag mår dåligt. Har SJUKT jobbigt just nu.
Tankarna på att dö kommer och går, och jag blir så trött på mig själv.
Onda minnen och onda nya
2010-07-30 - 20:33:23
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Lyssnar på en ledsam playlist på spotify och minns allting. Det är typiskt för den här årstiden. Det närmar sig augusti och då slår min hjärna om. Allt blir skit.
Hoppas bara jag inte åker in på avdelning igen, skulle inte orka det.
Tänker på T som dog i julas. Hängde sig hemma i sina föräldrars garage och dog på sjukhuset två timmar senare. Har fortfarande så svårt att förstå att han aldrig någonsin kommer tillbaka.
Tårarna bara forsar nerför mina kinder och jag kan inte stoppa dom. Det bubblar hela tiden upp nya tankar och jag orkar inte göra något åt det.
Tänker på min farfar som är döende i cancer. Han har funnits hela mitt liv ju och har förgyllt det på så många sätt, och nu dör han framför mina ögon. Jag önskar att jag kunde göra något, men jag är ingen läkare. Jag har ingen mirakelkur. Han tynar bort i sin rullstol och alla kan se det. Han vill aldrig prata om det och det gör faktiskt ont.
Det kommer aldrig finnas tid att säga hejdå för han kommer ända in i döden säga att allting kommer ordna sig. Men det kommer inte göra det. Han kommer försvinna och sen kan jag aldrig mer säga något till honom.
Jag orkar inte skriva just nu. Ska röka istället och se om det blir bättre.
Merry goround
2010-07-26 - 18:10:17
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Har tagit 3 citalopram som vidbehovs-medicin.. Huvudet snurrar och tankarna går så fort att jag vet inte ens vad det är som gör mig nedstämd. Jag är rädd för hösten. Kanske det börjar redan nu. Det är ju ändå slutet på juli. Jag vill inte ha en vanlig höst.
Om jag hamnar på psyket igen så lär jag aldrig bli frisk. Jag pallar inte att åka in och ut. Fyfan. Det finns ingen man kan säga sanningen till. Känns som om jag dör inombords. Som om varje organ långsamt, smärtsamt ruttnar bort. Det trycker mot lungorna och jag är övertygad om att ifall jag skulle gråta skulle jag bli uttorkad på nolltid.
Vad finns det att göra?
P har semester nu och nästa vecka börjar han jobba igen. Då kommer alla dagar se ut såhär. Själv från 7-16. Det är flera timmar. Typ en hel dag. Fast här. Vill inte hata mitt hem.
Jag har inga minnen just nu. Mår bara dåligt och förstår inte vad som händer. Typiskt. Nu gråter jag. Kommer det här att gå över?
Röka funkar inte. Långpromenad med hunden funkar inte. Att prata med P funkar inte. Jag vill inte ens ha glass.
Illa.
Han som förstört en stor del av mitt liv har flyttat tillbaka till sitt land. Jag tittar efter honom fortfarande. Vet inte om jag letar efter nostalgi eller om jag är rädd.
Jag blev inte ens arg på honom när han drogade mig. Alla andra blev det. Svor åt honom och hade sig. Jag bryr mig inte.
Såg på Tyra Banks show för ett tag sedan, och då var det traumatiserade barn och en psykolog med. Psykologen sa "never a child, always a child". Jag var aldrig barn. Kommer jag alltid vara barn?
Jag och A-S har ju pratat om att jag har en vuxen sida och en barnsida, kommer den alltid finnas kvar? Kommer den aldrig växa upp?
Mår jag dåligt för att jag inte har kontroll? För att jag inte vet vad som ska hända?
Vad är jag beroende av?
Hade helst gått på stilnoct hela dagen och bara sovit så jag slapp det här helvetet. Men det går ju inte.
Hoppas citalopramen höjer seratoninnivån. Annars orkar jag inte mer idag...
Om jag hamnar på psyket igen så lär jag aldrig bli frisk. Jag pallar inte att åka in och ut. Fyfan. Det finns ingen man kan säga sanningen till. Känns som om jag dör inombords. Som om varje organ långsamt, smärtsamt ruttnar bort. Det trycker mot lungorna och jag är övertygad om att ifall jag skulle gråta skulle jag bli uttorkad på nolltid.
Vad finns det att göra?
P har semester nu och nästa vecka börjar han jobba igen. Då kommer alla dagar se ut såhär. Själv från 7-16. Det är flera timmar. Typ en hel dag. Fast här. Vill inte hata mitt hem.
Jag har inga minnen just nu. Mår bara dåligt och förstår inte vad som händer. Typiskt. Nu gråter jag. Kommer det här att gå över?
Röka funkar inte. Långpromenad med hunden funkar inte. Att prata med P funkar inte. Jag vill inte ens ha glass.
Illa.
Han som förstört en stor del av mitt liv har flyttat tillbaka till sitt land. Jag tittar efter honom fortfarande. Vet inte om jag letar efter nostalgi eller om jag är rädd.
Jag blev inte ens arg på honom när han drogade mig. Alla andra blev det. Svor åt honom och hade sig. Jag bryr mig inte.
Såg på Tyra Banks show för ett tag sedan, och då var det traumatiserade barn och en psykolog med. Psykologen sa "never a child, always a child". Jag var aldrig barn. Kommer jag alltid vara barn?
Jag och A-S har ju pratat om att jag har en vuxen sida och en barnsida, kommer den alltid finnas kvar? Kommer den aldrig växa upp?
Mår jag dåligt för att jag inte har kontroll? För att jag inte vet vad som ska hända?
Vad är jag beroende av?
Hade helst gått på stilnoct hela dagen och bara sovit så jag slapp det här helvetet. Men det går ju inte.
Hoppas citalopramen höjer seratoninnivån. Annars orkar jag inte mer idag...
Underbara värld
2009-12-06 - 17:55:13
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Det kryper i armar och ben och ingenting tillhör mig. Alla bokstäver och ord smetas samman och blir bara en tjock massa av kletiga bannor.
Natten är mörk, det är redan natt och jag sitter innanför väggar med juleljus och försöker hitta tändningen men fumlar i nattsvart mörker.
Det spelas musik i huset och jag hör basen dunka i golven. Det är inte min musik, det är inte mitt hem – min plats och jag är vilse till förbannelse.
Sångerskan sjunger om kärlek som gått förlorad och jag känner igen mig i de gamla klyschorna. Varför, tänker jag när jag knapprar på tangenterna, varför är jag fortfarande i de gamla spåren sen flera år tillbaka. Varför hittar jag inte ut. Jag verkar vara den enda.
Sångerskan hittar ut i slutet av låten, och jag avundas henne – å så jag avundas henne. Tänk att hitta rätt, hitta ut, hitta in.
Men det bara kryper i armar och ben och jag hittar inte den jäkla tändningen.
Dödstystnad
2009-09-25 - 10:57:12
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Tänker tankarna att dö.
Alla möjligheter.
Tystnaden.
Borde inte vara ensam nu, men jag kan inte ringa någon.
Tänk om,
döden är nära
Frågan är
Ett ont blev fler ont
2009-09-23 - 23:09:45
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Det är ju en underbar dag idag. Idag borde firas världen över. Alla borde glädjas över denna undrens dag.
OCH SJÄLV VILL JAG SPOLA NER DEN I TOALETTEN OCH ELDA UPP DEN!!
Först ont i själen, sen ont i kroppen och nu ont i hjärtat.
Jag har redan ont överallt. Men slå på lite mer.
Det här måste gå bra. Snart är det fredag. Snart är det fredag.
OCH SJÄLV VILL JAG SPOLA NER DEN I TOALETTEN OCH ELDA UPP DEN!!
Först ont i själen, sen ont i kroppen och nu ont i hjärtat.
Jag har redan ont överallt. Men slå på lite mer.
Det här måste gå bra. Snart är det fredag. Snart är det fredag.
Lyckliga dagar slutar i tårar
2009-09-17 - 15:11:47
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Jag har skrivit det förut och ännu ett exempel på att det är sant presenterades inatt.
Igår var en riktigt bra dag, jag skrattade mycket.
När jag sedan skulle sova så kom oron. Den växande klumpen i magen och det blev trångt i bröstet.
Jag försökte kväva känslorna som kom, men lyckades inte och ångesten kom som ett brev på posten.
Som vanligt kände jag viljan att skada mig själv, men jag lovade ju H att jag inte skulle göra det.
Jag staplade in till pappa och hans sambo och stod framför deras säng och bara skakade och grät.
Jag fick ligga emellan dem och de tröstade mig. När det började kännas bra igen skulle vi sova, men då kom ångesten tillbaka. Denna gången med besked. Det kändes outhärdligt. Det var så jobbigt att det fortfarande känns i kroppen. Oron ligger kvar och tårarna är hela tiden nära.
Jag känner mig som att jag är desperat och jag gör vad som helst för att det ska sluta. Jag har läst igenom bipackssedeln på Cymbaltan flera gånger och sitter fortfarande i valet och kvalet om jag inte ska ta en. Det kommer illamående och kväljningar och jag kommer bli torr i munnen - men det kanske är värt det?
Jag sov inte många timmar inatt, och jag behöver sova.
Jag önskar att det kunde gå över. Försvinna. Jag vill inte vara med. Det gör ont. Det sliter i hjärtat. Jag vill ingenting.
Det måste sluta. Det känns så övermäktigt.
Igår var en riktigt bra dag, jag skrattade mycket.
När jag sedan skulle sova så kom oron. Den växande klumpen i magen och det blev trångt i bröstet.
Jag försökte kväva känslorna som kom, men lyckades inte och ångesten kom som ett brev på posten.
Som vanligt kände jag viljan att skada mig själv, men jag lovade ju H att jag inte skulle göra det.
Jag staplade in till pappa och hans sambo och stod framför deras säng och bara skakade och grät.
Jag fick ligga emellan dem och de tröstade mig. När det började kännas bra igen skulle vi sova, men då kom ångesten tillbaka. Denna gången med besked. Det kändes outhärdligt. Det var så jobbigt att det fortfarande känns i kroppen. Oron ligger kvar och tårarna är hela tiden nära.
Jag känner mig som att jag är desperat och jag gör vad som helst för att det ska sluta. Jag har läst igenom bipackssedeln på Cymbaltan flera gånger och sitter fortfarande i valet och kvalet om jag inte ska ta en. Det kommer illamående och kväljningar och jag kommer bli torr i munnen - men det kanske är värt det?
Jag sov inte många timmar inatt, och jag behöver sova.
Jag önskar att det kunde gå över. Försvinna. Jag vill inte vara med. Det gör ont. Det sliter i hjärtat. Jag vill ingenting.
Det måste sluta. Det känns så övermäktigt.
Jag vill bort eller dö, vilket som
2009-09-10 - 22:52:47
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Det är inte meningen att vara såhär dålig på att uppdatera.
Men det är inte så att jag ber om ursäkt.
Jag är inne här flera gånger per dag när jag kollar allting annat, men jag kommer mig aldrig för att logga in. Och ändå har jag börjat tänka nu. Igårkväll kom tänkandet tillbaka.
Jag hatar att tänka.
Jag hatar att känna saker när jag inte kan känna som man ska.
Det är antingen eller. Jag har ingen gråskala. Hjälp mig hitta den.
Imorgon är det dags igen. En ny utvärdering av en ny person. Och pappa ska skjutsa mig till den.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag brukar bli så förtvivlad. Jag gillar inte att prata om mig själv.
Eller, jag vet inte om jag gillar det eller inte.
Jag tänker inte på sånt.
Jag tänker på annat. Jag känner att jag är okapabel till att välja och göra val. Jag hatar att jag låtsas som att jag väljer när jag egentligen bara velar ännu mer.
Dumma mig. Jag är dum. Elak, dum och jättedum.
Idag har det hänt många bra saker. Men just nu skiter jag i det. Jag är upptagen med att tänka på hur jävla dålig jag är. Jag har inget att komma med. Jag är bara så tom. Jag känner ingenting. Jag vill känna något.
Jag går fan sönder, för jag HATAR att inte känna något.
Funderar på att ta ett piller, men jag kommer bara börja må illa och så kommer jag inte kunna sova. Jag vill sova. Jag vill sova och bli pigg.
Men jag sover och sover och blir bara tröttare. Jag är trött hela tiden. Jag är trött jämt.
När får jag bli pigg och utvilad?
Det sliter i min kropp. Inuti sliter allting. Jag orkar inte. Jag vill skära upp ett stort sår i mig och låta allting blöda ut. Jag vill inte känna om det ska kännas såhär.
Det gör ont. Det gör så ont. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.
Jag är så borta. Borta. Borta. Inte här. Jag hör ingenting. Jag säger ingenting.
Jag finns inte. Jag kan inte finnas. Hur ska det gå till när det känns såhär.
Det känns som om allting är en lögn. Jag är en lögn.
Jag är hungrig hela dagarna, men jag äter ingenting. Jag kan inte. Jag öppnar kylskåpet och tittar in, men jag kan aldrig äta något. Jag är hungrig så jag får ont i magen när jag rör på mig, men jag kan ändå inte äta något. Jag kan bara äta middag om någon annan lagar den. Men jag kan inte äta mycket. Jag blir dömätt efter några tuggor.
Jag dricker thé i massor och mjölk. Önskar att jag bara kunde äta flytande mat. Jag orkar inte tugga.
Kan ni inte känna hur jag känner mig? Kan ni känna hur det sliter i mig? Kan ni känna hur ont det gör i mig?
Kan ni det?
Jag är inte ensam om att känna mig ensam. Men vem i helvete ska ta bort den här ödsliga ensamheten som dödar min innifrån och ut? Jag förfaller och ingen gör något. Det ska bli så bra. Men när då?
Hur lång tid tar det? Jag orkar inte. Jag vill bara falla ihop och dö.
Jag vill dö.
Jag orkar inte.
Jag vill bort.
Men det är inte så att jag ber om ursäkt.
Jag är inne här flera gånger per dag när jag kollar allting annat, men jag kommer mig aldrig för att logga in. Och ändå har jag börjat tänka nu. Igårkväll kom tänkandet tillbaka.
Jag hatar att tänka.
Jag hatar att känna saker när jag inte kan känna som man ska.
Det är antingen eller. Jag har ingen gråskala. Hjälp mig hitta den.
Imorgon är det dags igen. En ny utvärdering av en ny person. Och pappa ska skjutsa mig till den.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag brukar bli så förtvivlad. Jag gillar inte att prata om mig själv.
Eller, jag vet inte om jag gillar det eller inte.
Jag tänker inte på sånt.
Jag tänker på annat. Jag känner att jag är okapabel till att välja och göra val. Jag hatar att jag låtsas som att jag väljer när jag egentligen bara velar ännu mer.
Dumma mig. Jag är dum. Elak, dum och jättedum.
Idag har det hänt många bra saker. Men just nu skiter jag i det. Jag är upptagen med att tänka på hur jävla dålig jag är. Jag har inget att komma med. Jag är bara så tom. Jag känner ingenting. Jag vill känna något.
Jag går fan sönder, för jag HATAR att inte känna något.
Funderar på att ta ett piller, men jag kommer bara börja må illa och så kommer jag inte kunna sova. Jag vill sova. Jag vill sova och bli pigg.
Men jag sover och sover och blir bara tröttare. Jag är trött hela tiden. Jag är trött jämt.
När får jag bli pigg och utvilad?
Det sliter i min kropp. Inuti sliter allting. Jag orkar inte. Jag vill skära upp ett stort sår i mig och låta allting blöda ut. Jag vill inte känna om det ska kännas såhär.
Det gör ont. Det gör så ont. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.
Jag är så borta. Borta. Borta. Inte här. Jag hör ingenting. Jag säger ingenting.
Jag finns inte. Jag kan inte finnas. Hur ska det gå till när det känns såhär.
Det känns som om allting är en lögn. Jag är en lögn.
Jag är hungrig hela dagarna, men jag äter ingenting. Jag kan inte. Jag öppnar kylskåpet och tittar in, men jag kan aldrig äta något. Jag är hungrig så jag får ont i magen när jag rör på mig, men jag kan ändå inte äta något. Jag kan bara äta middag om någon annan lagar den. Men jag kan inte äta mycket. Jag blir dömätt efter några tuggor.
Jag dricker thé i massor och mjölk. Önskar att jag bara kunde äta flytande mat. Jag orkar inte tugga.
Kan ni inte känna hur jag känner mig? Kan ni känna hur det sliter i mig? Kan ni känna hur ont det gör i mig?
Kan ni det?
Jag är inte ensam om att känna mig ensam. Men vem i helvete ska ta bort den här ödsliga ensamheten som dödar min innifrån och ut? Jag förfaller och ingen gör något. Det ska bli så bra. Men när då?
Hur lång tid tar det? Jag orkar inte. Jag vill bara falla ihop och dö.
Jag vill dö.
Jag orkar inte.
Jag vill bort.
Kan inte sova
2009-09-03 - 00:59:11
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Har legat i sängen och försökt sova. Det går inte. Trodde först att jag var nervös för imorgon.
Men sen kände jag att det inte var nervositet.
Allt det dåliga som jag inte känt under dagarna kom ikapp och jag orkade inte hålla emot. Det sköljde över mig. Jag hyperventilerade, vred mig i sängen, grät om vartannat. Ena stunden spände jag mig så mycket jag kunde och andra låg jag och grät ihopkrupen under täcket.
Mitt i allt fick jag en stark lust att skada mig själv. Det kändes verkligen ända ut i fingerspetsarna. Känslan slet i mig och i mitt huvud kändes det mest som om jag blev knockad i en boxar-ring.
Jag ska ju vara ärlig här så: det finns röda märken på min ena arm. Men de kommer försvinna under natten.
Och jag kan inte känna ånger. Men å andra sidan känner jag ingenting just nu.
Jag är nollställd. Jag kommer aldrig mer ha något att säga. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Jag är bortkastad tid och utrymme på jorden.
Ni kanske tänker att det är lite väl dramatiskt skriver. Eller att det är "fjortis"-aktigt?
Men ni kanske har läst något annat inlägg och sett att jag inte alltid känner de här känslorna.
Vet inte varför jag försvarar mig. Blir per automatik.
Just nu upplever jag den där grann-situationen i huvudet igen. Jag hör grannarna (tankarna/känslorna) bråka - men det berör mig inte. Jag vet att det finns ilska inom mig. En stark sådan. Jag vet också att det finns massa ledsamhet och ensamhet.
Jag är borta. Verkligen borta.
Det ekar i min kropp och dunkar i min arm.
Jag är fortfarande trött.
Hyresgäst
2009-08-31 - 11:16:49
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Ibland är vissa dagar såhär. Jag är avstängd. Jag kan gråta och skratta men det rör mig inte längst in. Som om alla känslor är borta.
Jag vet vad som kommer hända och jag försöker vara ledsen. Men det rör mig bara inte.
Försöker tänka och se att livet trots allt kommer bli fantastiskt, men jag förstår inte hur jag ska kunna må på ett annat sätt.
Det är ju såhär det är.
Ska träffa en vän idag. Egentligen orkar jag inte. Vet inte vad jag ska säga. Hon vet hur jag mår och att det mesta känns jobbigt. Ändå känner jag för att avboka. Jag avbokar ofta för att jag varit ledsen. Samtidigt slåss jag med mig själv för jag vet att det inte är bra att avskärma sig från omvärlden.
Vara med om tillfällen där bra saker kan hända, är viktigt.
Jag somnade med kläderna på igår. Ovanpå täcket. Jag bara somnade. Gick ut med hunden när jag vaknade imorse och kände direkt att idag blir en tung dag.
Det är så jobbigt med tankar och känslor. Oftast är min hjärna tom. Den tänker inte, den känner inte. Men jag kan ändå höra allt som pågår i min kropp - allt som tänks och känns kan jag höra som bakom en vägg. Som om jag är hyresgäst i en tom, ekande lägenhet i min hjärna och mina grannar hörs igenom och tankarna och känslorna hörs bara som dova ljud.
Ibland öppnas granndörren och min egen dörr samtidigt och då strömmar allt ljud in till mig. Då kan jag höra allt. De stunderna är dom värsta. Det hjälper inte att slå händerna för öronen för ljuden kommer inte utifrån. De kommer från mig.
Jag vill så gärna känna. Men klarar inte av det. Det är för mycket och för stort. Så jag känner bara tomma känslor som inte rör mig. Som inte spelar roll. Jag slutar spela roll för att jag inte känner något.
Idag kan jag inte ens gråta.
Jag vet vad som kommer hända och jag försöker vara ledsen. Men det rör mig bara inte.
Försöker tänka och se att livet trots allt kommer bli fantastiskt, men jag förstår inte hur jag ska kunna må på ett annat sätt.
Det är ju såhär det är.
Ska träffa en vän idag. Egentligen orkar jag inte. Vet inte vad jag ska säga. Hon vet hur jag mår och att det mesta känns jobbigt. Ändå känner jag för att avboka. Jag avbokar ofta för att jag varit ledsen. Samtidigt slåss jag med mig själv för jag vet att det inte är bra att avskärma sig från omvärlden.
Vara med om tillfällen där bra saker kan hända, är viktigt.
Jag somnade med kläderna på igår. Ovanpå täcket. Jag bara somnade. Gick ut med hunden när jag vaknade imorse och kände direkt att idag blir en tung dag.
Det är så jobbigt med tankar och känslor. Oftast är min hjärna tom. Den tänker inte, den känner inte. Men jag kan ändå höra allt som pågår i min kropp - allt som tänks och känns kan jag höra som bakom en vägg. Som om jag är hyresgäst i en tom, ekande lägenhet i min hjärna och mina grannar hörs igenom och tankarna och känslorna hörs bara som dova ljud.
Ibland öppnas granndörren och min egen dörr samtidigt och då strömmar allt ljud in till mig. Då kan jag höra allt. De stunderna är dom värsta. Det hjälper inte att slå händerna för öronen för ljuden kommer inte utifrån. De kommer från mig.
Jag vill så gärna känna. Men klarar inte av det. Det är för mycket och för stort. Så jag känner bara tomma känslor som inte rör mig. Som inte spelar roll. Jag slutar spela roll för att jag inte känner något.
Idag kan jag inte ens gråta.
Gråt-tänk
2009-08-30 - 19:27:22
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Klump i magen. Svårt att få luft. Tankar som trängs och tårar som bränner bakom ögonlocken.
Varför?
Det vet jag inte.
På sistone har jag märkt att jag haft lättare för att gråta än vanligt. Och vanligtvis behöver jag inte direkt kämpa för att klämma fram tårar.
Jag såg den där bröllopsvideon på YouTube för ett tag sedan, och min första reaktion var att jag började gråta. Jag kände mig glad och bra till mods först, men allteftersom videon fortsatte så kände jag hur den där klumpen i bröstet växte och tillslut satt jag och grät till det lyckliga paret. Det kändes absurt och dumt. Jag skämdes för mig själv.
I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag gråter en gång per dag. Minst. Om jag inte gråter, så är jag nära gråten flera gånger istället. Jag vet inte hur jag känner om det. Jag tänker ju att jag har anledning att vara ledsen.
Jag tänker på ett bråk som jag och min mamma hade för flera år sedan när hon kallade mig egoistisk, ett bråk med pappa när han anklagade mig för att korrumpera mina småsyskon till att välja mamma framför honom.
Länge har jag gått runt och tyckt synd om mina föräldrar för att de verkar vara så olyckliga i sina olika situationer. Men sanningen har jag insett, är att jag är arg på dem. Arg för att de inte tog sitt ansvar under skilsmässan utan lät mig stå med pekpinnen för mina syskon och agera lekfröken. När de sedan bestämde sig för att göra sig själva till föräldrar igen, ja då blev jag åter deras "lilla hjärtgryn".
Efter att få ta ansvar på den nivån och samtidigt vikariera som mammas skvallerkompis och pappas tröstande axel, så var det svårt att hitta tillbaka till mina 14 år.
Jag var en exemplarisk storasyster under åren det krävdes av mig, och sedan när det var över var jag slutkörd.
Vad som hände efter det kommer jag faktiskt inte ihåg. Enskilda händelser bubblar upp till ytan ibland, men jag orkar faktiskt inte tänka på allting i kronologisk ordning.
Jag försöker tänka på allting som jag har orkat med och allting som jag åstadkommit fast jag varit tom på energi.
Jag försöker tänka att jag är fantastisk men jag tror jag har fastnat.
Varför?
Det vet jag inte.
På sistone har jag märkt att jag haft lättare för att gråta än vanligt. Och vanligtvis behöver jag inte direkt kämpa för att klämma fram tårar.
Jag såg den där bröllopsvideon på YouTube för ett tag sedan, och min första reaktion var att jag började gråta. Jag kände mig glad och bra till mods först, men allteftersom videon fortsatte så kände jag hur den där klumpen i bröstet växte och tillslut satt jag och grät till det lyckliga paret. Det kändes absurt och dumt. Jag skämdes för mig själv.
I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag gråter en gång per dag. Minst. Om jag inte gråter, så är jag nära gråten flera gånger istället. Jag vet inte hur jag känner om det. Jag tänker ju att jag har anledning att vara ledsen.
Jag tänker på ett bråk som jag och min mamma hade för flera år sedan när hon kallade mig egoistisk, ett bråk med pappa när han anklagade mig för att korrumpera mina småsyskon till att välja mamma framför honom.
Länge har jag gått runt och tyckt synd om mina föräldrar för att de verkar vara så olyckliga i sina olika situationer. Men sanningen har jag insett, är att jag är arg på dem. Arg för att de inte tog sitt ansvar under skilsmässan utan lät mig stå med pekpinnen för mina syskon och agera lekfröken. När de sedan bestämde sig för att göra sig själva till föräldrar igen, ja då blev jag åter deras "lilla hjärtgryn".
Efter att få ta ansvar på den nivån och samtidigt vikariera som mammas skvallerkompis och pappas tröstande axel, så var det svårt att hitta tillbaka till mina 14 år.
Jag var en exemplarisk storasyster under åren det krävdes av mig, och sedan när det var över var jag slutkörd.
Vad som hände efter det kommer jag faktiskt inte ihåg. Enskilda händelser bubblar upp till ytan ibland, men jag orkar faktiskt inte tänka på allting i kronologisk ordning.
Jag försöker tänka på allting som jag har orkat med och allting som jag åstadkommit fast jag varit tom på energi.
Jag försöker tänka att jag är fantastisk men jag tror jag har fastnat.
