Nyheter

Igår försökte jag kväva mig med en halsduk, men avbröt. Jag ringde på skakiga händer till H och sa att jag inte visste vad jag skulle göra.
Vi pratade lite och hon tyckte jag skulle väcka pappa.
Jag gjorde som hon sa och vi pratade lite till och sen somnade jag i pappas säng.

Igår var jag på psykenheten här i stan. Fick två olika piller utskrivna och fick tag i en samtalskontakt.
Jag fick Citalopram Alternova 20 mg och Atarax 25 mg.
På torsdag ska jag träffa min nya samtalskontakt. Och imorgon ska jag träffa H.

Det har väl varit rätt tumultartat de senaste dagarna och det har varit väldigt mycket upp och ner. Mycket ner och mycket borta. Varit mest tanke-jag. Inte så mycket känslo-jag.

Jag ska skriva mer om kvävningen någon gång, men jag har tagit en Citalopram och en atarax på det och jag känner att hjärnan är rätt klubbad.
Måste sova, jag snubblar över tangenterna och det blir många backsteg.

Skriver ihop en summering under 'Diagnos'.




Autopilot

Bland det jobbigaste med att ha en hjärna som inte vill fungera riktigt som den ska, det är humörsvängningarna.
Att ena stunden vara glad och sen helt plötsligt är man djupt koncentrerad på allting som är förjävligt.

Vad är det för något?
Jag hatar det. Jag hatar, hatar HATAR det. Att inte kunna garantera att man kan få vara glad en hel dag på grund av ens egen jäkla hjärna suger!

Dessutom ringde min terapeut idag. Jag berättade om mitt matproblem. Att det känns som ångestkänningar efter jag har ätit och att jag blir illamående när jag ska tugga och svälja.
Det kändes som om H var stressad, inte hade tid att prata med mig riktigt. Som om H ville skynda på.
Om det ska vara så, föredrar jag att H inte ringer.

Jag vill ju bli tagen på allvar. Det handlar ju om mig. Det är ju jag som mår dåligt. Kan jag inte få hjälp med det?
Jag vill inte att nästa gång vi ses, att H ska säga - jag tror du bara behöver komma några gånger till. Det är ju bara en lögn. Hur kan alla år av fötryckta känslor lösas på några gånger?

Nej. Andas. Paus.
Det här är inte jag.
Det är oron. Det är den låga självkänslan och osäkerheten.
Det är inte mina tankar.

Vad tror jag?

Jag tror att hon kommer lyssna på mig, att det får ta sin tid. Jag tror inte att hon ville bli av med mig på telefon idag, utan att hon kanske hade en väldigt brådskande patient. Vem vet? Ja, inte jag.

Jag har så många 'tänk om' inom mig. Jag önskar att de kunde försvinna.

Jag vill inte få oro och ångest när jag ska äta. Det har ju varit ett av mina stora glädjeämnen, och nu ska det tas ifrån mig. Och det är min egen hjärna som gör det.

Det här är ändå inte en av de värsta dagarna. Det här är en bra dag, i jämförelse.

Jag är rädd för att sova inatt. Vill inte få en ångestattack. Vill inte bli trängd och känna att det känns jobbigt. Gråter hellre nu så det blir gjort.

Jag vill bara sova i ro. Bli utvilad. Bli lugn. Slippa smärtan.





Diagnos: PTSD, Depression & Cymbalta

Idag träffade jag alltså doktorn. Vi hade vår första träff och det kändes faktiskt rätt bra. Jag berättade om mitt liv i helhet och sådant som hänt mig sedan mina föräldrars skilsmässa.
Hon lyssnade och kunde efter jag pratat färdigt, reflektera högt över vad det var jag hade sagt och berätta för mig hur det lät och vad det jag känner kan betyda.

När tiden led mot sitt slut berättade hon om olika behandlingar som finns, olika mediciner och sådant. Hon föreslog att vi skulle börja medicinering redan idag, så hon skrev ut ett recept på nedan beskriven medicin.
Om en vecka ska jag komma tillbaka och vi ska se hur vi ska lägga upp behandlingen mer praktiskt.


Diagnos: Posttraumatisk stressyndrom och Depression
Behandling: Samtalsterapi och medicinering
Medicin: Cymbalta (Duloxetin) 30 mg


Posttraumatisk stressyndrom
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) kan uppstå efter upplevelser av krig, tortyr, våldtäkt, naturkatastrofer och svåra olycksfall; dvs trauma som ligger utanför den normala mänskliga erfarenhetsramen.
Läs mer här.


Depression
Det är naturligt att reagera med sorg och nedstämdhet i olika skeden av livet. Det kan vara en reaktion på en förlust som en separation eller ett dödsfall eller på en livssituation man inte klarar av. Sådana naturliga reaktioner är viktiga för att man ska kunna finna nya vägar i livet. När man talar om sjukdomen depression menar man något som inte är en naturlig reaktion på livets skeenden utan att stämningsläget är sänkt på ett onaturligt sätt.
Läs mer här.


Cymbalta 30mg
Cymbalta är ett läkemedel tillhörande kategorin SNRI som används för att behandla svårare depressionssjukdomar eller tillstånd som smärtsam diabetesneuropati. Den aktiva substansen i cymbalta är duloxetin.
Läs mer här och här.




20 minuter kvar

Då sitter jag i väntrummet och väntar på att bli inkallad och dömd. Eller friad.

Igårnatt var det så mycket. Och så jobbigt.
Det är fortfarande lite rött på armen. Men det är det ju ingen som ska se, så det kan omöjligt spela någon roll.

I huvudet så har jag försökt känna efter. Men idag är det blankt. Jag tror det beror på att jag kände så mycket igår.
Tom tom tom.

Borta.
Och nu har jag till och med glömt bort mitt liv.




Problemlösning

Ibland har jag svårt att förstå att jag har ett problem. Och ibland är det så uppenbart att det inte längre är bara jag där uppe i hjärnkontoret.

Ibland känner jag att "Nej nu fan får det vara nog", och ibland känner jag för att krypa ihop och sluta finnas.
Det är svårt för mig att hitta ett mellanting. Jag kan inte riktigt känna att "Ja, idag är det jobbigt. Men jag ska göra såhär ändå", utan antingen gör jag absolut ingenting en dag eller så är jag full av handling och kan i princip städa hela lägenheten utan minsta bekymmer. Det sistnämnda händer kanske mer sällan än ofta, men det är den variationen jag har på mina dagar.

För att kunna lösa mitt problem, måste jag först definiera det. Jag vill kunna peka på det som är dåligt och säga: Det här är skit - och det vill jag ändra på.
Men det kan jag inte. Det kanske är därför jag inte känner så mycket längre. Eller så är det för att jag inte känner så mycket längre som jag inte kan peka på problemet.

Jag önskar att jag kunde skylla hela min depression på en enda händelse, eller en enda tanke. Men tyvärr tror jag inte det är möjligt. Jag skyller inte mitt mående på någon - inte en enda.
Jag kan förstå att alla runtomkring har gjort sitt bästa, och det lämnar mig bara med frågan: Har jag gjort mitt bästa?

Lösningen på mitt problem måste vara att jag behöver lära mig att tänka om - tänka bra.
Om jag funderar på om jag har gjort mitt bästa, ska jag tänka den tanken i en positiv bemärkelse för att pusha mig själv snarare än nedvärdera mitt utförda arbete.

Vad än problemet må vara, och hur än lösningen ser ut - så längtar jag tills jag också får en gråskala att röra mig inom.




dagboka.blogg.se
en anonym blogg om livet som skilsmässobarn, våldtäktsoffer & tsunamioffer. tankar och funderingar kring livet och vad som egentligen är rättvist.
hur mycket orkar en människa med? och vågar jag verkligen vara lycklig?