Jag har gått hos några olika psykologer, men slutat av olika anledningar. Jag kände mig frisk, ville inte prata med någon okänd, kände mig dömd...

Jag har sen ett tag tillbaka nu drömt om att få berätta hela sanningen för någon som inte dömer och som inte känner mig. Någon som kan lyssna helt objektivt och sedan berättta hur jag ska gå vidare från det.
Det känns i hela mig att jag behöver komma bort från detta tänk! Jag orkar inte med alla tankar!

Jag pratade med min mamma som tyckte att jag behövde en kemisk behandling, piller alltså, och jag sa att jag aldrig skulle orka ringa eller ta tag i något sådant själv. Hon ringde då på egen hand och bokade tid åt mig.
Så nu har jag ännu ett första besök hos någon som är inställd på att en sönderflisad, trasig och sliten människa ska kliva in genom dörren.

Sliten är jag och kanske lite naggad i kanterna. Men sönderflisad är jag långt ifrån. Jag tycker ändå att jag är stark som inte ens tänker dödstankar. Klart jag funderar över döden och hur det skulle kännas, men jag vägrar tro att det kan vara det bästa? Jag har ju människor omkring som jag älskar och jag vill aldrig lämna dem.

Känns läskigt att gå till någon som kanske ger mig lycko(?)piller. Känns läskigt att veta att jag kanske kommer att börja ''må bra''. Hur mår man då? Hur känns det att vakna? Kommer det kännas annorlunda? Kommer alla mina tankar och försvinna eller kommer de bara minska?
Kommer jag aldrig gråta igen?

Blir jag mindre ensam?

På torsdag ska jag dit, och då får jag väl ställa mina frågor. Jag hoppas jag får en som frågar frågor, för jag tycker det är så svårt när man måste hälla ur sig allt på egen hand. Jag tänker så mycket, så hur tror denne att jag kommer kunna välja någon av tankarna att berätta om?

Det kommer säkert bli bra.
Det värsta som kan hända är att det inte blir någon skillnad.


Dagboka