P frågade om han kunde åka bort på jobb vecka 2, 3 och 4.
Hade jag varit en normal flickvän hade jag sagt ja utan problem direkt. Tyvärr fungerar jag inte så.
Istället fick jag cpångest och svepte det som var kvar av theralenet och tog en hel imovane istället för en halv som jag brukar.

Det är klart jag kommer säga att han får åka. Det ger ju bra pengar och vi har inte råd att han ska säga nej till bortajobb.
Men min själ kommer att gå sönder.

Jättekul precis innan dopparedagen.

Har fått en ny sömnmedicin. Imovane. Den smakar jävel. Den fungerar bara ibland och jag blir bakis som fan.
WHY?
Jag vill ju bara sova för sjutton gubbar...

Jag lyssnar på allt groll. Jag har läst alla texter.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har tvätt i tvättstugan men den klarar sig själv.
Jag sitter med en kniv i handen. Vad håller jag på med? Jag trycker den mot armen men jag vågar inte dra.

De röda tårarna kommer kanske aldrig att sluta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag är.
Vart är jag? Jag är rädd för mig själv.