P frågade om han kunde åka bort på jobb vecka 2, 3 och 4.
Hade jag varit en normal flickvän hade jag sagt ja utan problem direkt. Tyvärr fungerar jag inte så.
Istället fick jag cpångest och svepte det som var kvar av theralenet och tog en hel imovane istället för en halv som jag brukar.

Det är klart jag kommer säga att han får åka. Det ger ju bra pengar och vi har inte råd att han ska säga nej till bortajobb.
Men min själ kommer att gå sönder.

Jättekul precis innan dopparedagen.

Har fått en ny sömnmedicin. Imovane. Den smakar jävel. Den fungerar bara ibland och jag blir bakis som fan.
WHY?
Jag vill ju bara sova för sjutton gubbar...

Jag lyssnar på allt groll. Jag har läst alla texter.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har tvätt i tvättstugan men den klarar sig själv.
Jag sitter med en kniv i handen. Vad håller jag på med? Jag trycker den mot armen men jag vågar inte dra.

De röda tårarna kommer kanske aldrig att sluta. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag är.
Vart är jag? Jag är rädd för mig själv.

Skulle egentligen ha gått till vårdcentralen för att hämta mina piller idag. Orkade jag det? Nej.
Tur att jag har kvar kvällsmedicin, men dock inga sömnpiller. Får se hur det går utan stilnocten... Tänkte köra på Theralen ikväll, har inte tagit det på länge så tror inte jag behöver några stora mängder för att kunna sova.
Eller, somna gör jag ju - men jag blir så hiiiimla bakis dagen efter jag sovit på theralen. Skitjobbigt... Ska dricka en massa kvällsro-thé och hoppas på det bästa.

Jag har gjort om designen på min andra blogg. Det är lite tråkigt att jag inte kan koppla ihop den här och den andra bloggen, men det skulle bli lite väl personligt så jag tror jag skippar det.

Jag är ashungrig och borde äta nåt. Tycker att jag har gått upp i vikt på senaste. Måste gå ner igen. Vill inte gå upp för mycket. UT och RÖR på fläsket!
Har kanske inte såå mycket fläsk, men nog för att jag ska reagera... Grr...

Har fått hela setet av mina nya underkläder så jag hoppas kunna förföra min kära sambo ikväll. Lär ju inte vara några problem eftersom vi inte har haft sex sen i lördags... Stackars honom, haha.

Som vanligt duggar inläggen här med långa mellanrum.
Och som vanligt ser livet ut ungefär likadant.
Jag håller fast i grässtråna som passerar och försöker att inte hålla andan för länge.

Livet tillsammans med P är bra. Otroligt bra faktiskt. Jag är honom trogen och vi berättar allting för varandra. Vilket är lite av en nyhet för mig.
Ibland spelar han dock små spel på Facebook, och det är ju inget fel med det. Men varje gång jag ser att han har spelat sköljer en enorm rädsla över mig. Att han ska bli som X. Sitta och spela i flera timmar och glömma bort mig.
Jag har förträngt det livet, men rädslan av att vara ensam och lämnad sitter fast i ryggmärgen.

Jag och min psykolog har pratat om det här, och hon säger att jag har en separationsproblematik. Jag tycker hela jag är en problematik. Allting jag gör är problematiskt. Allting jag säger är problematiskt.
Jag förstår inte varför jag inte kommer framåt. Det har gått ETT ÅR sen jag kom in i psyk.vården. HJÄLP!
Varför har jag ännu inte bearbetat allting som bubblar inom mig?

Jag har fortfarande självmordstankar. Jag måste ha dosett, som jag byter ut på vårdcentralen varje vecka. Får bara medicin en vecka framåt för att jag inte ska ta för många. Överdosera. Seriöst, fortfarande suicidal. Och INGEN gör någonting? Jag vill inte ha ECT, men varför tycker ingen att det måste hända något drastiskt för att det ska bli förändring?

Ibland funderar jag på att timea in ett självmordsförsök precis när jag vet att P kommer komma hem från jobbet. Bara för att det ska bli tydligt att jag mår dåligt, men inte nog för att jag faktiskt ska dö.
Jag tror det är skillnad på att försvinna och på att dö.

Och apropå döden så är det nu 2 månader sen min farfar dog i cancer. Jag var där dagen innan han dog. Vi sa hejdå och farfar pussade mig på kinden. Min älskade, älskade farfar. Jag saknar honom varje dag och det känns så konstigt att jag inte kommer få ett kuvert i julklapp med hans handstil. Eller att jag aldrig någonsin mer kommer att få höra hans hjärtliga skratt på födelsedagsfikan som överröstar alla andra.
Eller när jag och syster hälsar på honom och han alltid vill ha kaffe med oboy och syster gör likadant. Hon var verkligen farfars flicka.

Vad konstigt det blev nu. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra jag har det med P. Och så blev det om hur dåligt mina känslor mår.
Jag har till och med fått i uppgift av psykologen att föra "må bra"-dagbok. Jag ska skriva varje gång jag känner att jag mår bättre. Men dom är sällsynta och dåligt skrivna. I stil med en 8-årings dagbok ungefär.
"Jag mår bra. Jag har varit på promenad.". Fruktansvärt vad jag inte har kontakt med mina känslor ibland.

Funderar också på om jag verkligen är bipolär. Det måste vara något annat. Fast varför måste det vara en etikett på allting? Jag kanske bara har en kass mental hälsa. Jag är kroniskt mentalsjuk. Är det möjligt?
Kanske för mig.

Min hund ligger på golvet och sover och P sitter i fåtöljen bredvid mig och ser på "Vad blir det för mat" med Per Morberg. Han lagar bara lyxmat den där Per. Hummer exempelvis. Inget man äter en vanlig måndag direkt.

Jag har ingen praktik just nu. Jag mådde så himla dåligt att jag sköt upp det. Det gick inte helt enkelt.

När tv-programmet är slut ska vi se film, Inception med Leonardo Dicaprio.
Nu ska jag försöka skingra tankarna, måste sluta skriva innan det blir mig övermäktigt.

Jag har börjat arbetsträna nu. Det suger. Det finns ingen utmaning och inget speciellt att göra.
När jag kom hem igår fick jag en ångestattack direkt jag klev innanför dörren. Jag stannade hemma idag för att jag mår så dåligt.
Gråter till och från. Ångest. Blir tokig!

Jag ska försöka sova en stund, ska lägga mig i sängen och mysa med kuddarna. Jag hittade en fästing på min hund, superäckligt.


....

Fick en akuttid i måndags och satt i två timmar på sjukhuset innan det bestämdes att jag skulle skrivas in på psyk. avdelningen.

Åkte in med extra tillsyn och var hur trött som helst.
Massa nya bestämmelser och saker att utgå ifrån. Hoppas att det blir bättre nu.. Ska skriva mer ingående om ändringarna senare.

Just nu vill jag bara vara med min hund och vänta på att P ska komma hem.

Har fortfarande inte blivit uppringd och det gör ondare och ondare. Tänker på alla snören jag har i garderoben.
VAD SKA JAG GÖRA??

Ska ta oxascand och ringa till vuxenpsyk igen.

---

ringde och ska få en akuttid. skar mig mer och djupare i armen. ångesten måste ju släppa!

• Samlat alla piller i handen och hållt dom mot öppen mun
• Ökat självskadebeteende (skära mig, sex fast jag inte vill egentligen)
• Ständig ångest som ger sån smärta att jag ej kan hantera den
• Mardrömmar (konstant trött)
• Viktminskning (midjemåttet 5 cm mindre än för 2 veckor sen)
• Självhat/klander
• Levt på vatten och ca 4 oxascand / dag
• Mer och starkare tankar på att döden är den enda utvägen för att slippa smärtan
• Funderat på sätt att dö: hängning, kvävning, piller
• Hypomanisk period med detaljerade planer som jag ej kunde utföra
• Lågt självförtroende och självkänsla
• Mycket rädslor och oro

Har ringt jouren på vuxenpsyk... Kommer bli uppringd runt 8 då rådgivningssköterskan börjar jobba och sköterskan skulle ev ta kontakt med min psykolog innan samtalet.
Nu är jag cpnervös.

Måste skriva en lista med saker som är dåligt innan hon ringer så jag inte får en blackout av rädsla när hon ringer.
Först ska jag ut med hunden.