Fick just ett samtal från en något förfriskad vän. Tänk att någon kan muntra upp en så fort. Jag har skrotat depplistan på spotify och bytt ut den mot sköna sommarlåtar med härlig basgång.

Ikväll har jag hittat en som jag kan prata med. En som kanske har det sämre än vad jag har, men vi har mycket som är likt varandra.

Det känns underligt bra och det känns underligt ärligt. Det var lite som om ett ljus gick upp för mig.
Det bästa är nog att vi är på samma väg, fast jag nyss har påbörjat den. Vägen att vilja. Att försöka.
Det är en snårig väg, men för det mesta tar man sig fram. Men ibland kommer det snåriga buskar och man snubblar på rötter. Som det kan vara ibland.

Ikväll har jag skrattat och gråtit, och det var så öppet.
Det pirrade lite i magen när jag kunde känna hur öppet det faktiskt var.

Idag har jag till och med kunnat blicka framåt, jag har orkat tänka på hur det kan komma att bli. Jag har orkat tänka. Jag har känt. Jag har skrattat innerligt.
Idag har varit en fantastisk dag. Det har känts som ett välkommet avbrott.

Nu är jag bara rädd för imorgon. Vill inte vakna och vara borta. Bra dagar som denna glömmer jag bort när de följs av en dålig dag.
Dåliga dagar kommer jag inte ihåg. Jag vet inte vad jag gör de dagarna, jag vet inte ens om jag lever. Hur går timmarna förbi, och gav jag hunden frukost?

Idag har jag inte tänkt någon dålig tanke om mig själv. Idag har jag tänkt på att det kanske blir jättebra att flytta. Jag har sett möjligheterna istället för problemen. Tänk om jag kunde tänka såhär jämt. Allt skulle vara så lätt då.
Låter det konstigt om jag säger att jag är avundsjuk på mig själv? Jag är avundsjuk på att jag kan tänka såhär idag. Varför fungerar inte den här delen av hjärnan lite oftare?

Kanske var det den överraskande värmen eller den lysande solen som gav mig ork.
Det enda som skulle kunna bli bättre denna dag, är om någon kunde trolla bort min kroniska trötthet.

Ska passa på att drömma lite extra idag. Försöka suga åt mig livet. Vara här.
Jag känner ett lugn.

När min klocka ringde klockan åtta nu på morgonen så klev jag upp med en gång och beskådade hösten utanför sovrumsfönstret. Även fast jag inte var utomhus kunde jag känna i luften att: Nu, nu är det höst.
Så underbart, så mysigt! Hösten är min favoritårstid tror jag - fast jag har tendens att känna mig lägst då.

Den här dagen har börjat så fint. Jag och hunden hade en mysig morgonpromenad, mitt hår såg inte ut som en riskaka och jag hittade kläder utan problem.

Hoppas hela dagen fortsätter i samma spår, men man vågar kanske inte hoppas. Jag ska försöka att bara leva i nuet under dagen och verkligen försöka njuta av alla ögonblick som ger mig glädje - försöka hänga kvar i dem så länge som möjligt.

Det känns lovande.

En av anledningarna till att jag har svårt att definiera mig själv som deprimerad, tror jag är att jag är övertygad om att man måste vara avtrubbad mot världen och verkligen inte klara sig själv. Lite som deprimerad på film kan vara. Antingen så är man deep down eller inte alls. Fast jag är ju medveten om att så inte behöver vara fallet.
Som min pappa sa en gång "du lever inte i en jävla film".

Trots att jag hade svårt att hitta några bra saker i förra inlägget, så har jag faktiskt lite glädjeämnen som ger mig en leende mun.
Min hund, riktigt god mat, en spektakulär film och överväldigande natur. En bra dag, kan jag faktiskt känna mig upplyft bara genom att luften känns på ett visst sätt, eller jag går förbi en buske vars lukt påminner om något varmt kring hjärtat.

Tanken på kärlek och romantik är också något som gör mig varm. Jag är ju faktiskt bara mänsklig trots allt.
Det är tur att idag är en bra dag. Jag var så ledsen hela dagen igår så jag hade nog inte orkat en till sådan dag.

Nu ska jag googla fram en spännande serie och se några avsnitt innan det är sängdags.