En timme innan pappa rullar upp på infarten med en flashig bil och ska hämta mig.
Jag har inga riktiga kläder på mig. Jag har thé i min kopp och hunden ligger i sängen.
Det är som om allting är som vanligt idag. Jag är väldigt nollställd.

Om jag har haft en jobbig dag innan, då vet jag att dagen efter kommer bli likgiltig. Om jag haft en bra dag så vet jag att dagen efter den kommer bli antingen jättejobbig eller lika bra. Dagarna efter bra dagar blir aldrig likgiltiga.
Dom är de bästa dagarna. När jag kan glömma, gömma.

Idag vill jag inte dö. Men jag vill bort. Jag vill gömma mig.

Jag vill få tillbaka min aptit. Jag kan verkligen inte äta. Det är så konstigt. Jag har jämt varit stor i maten, men jag kan verkligen inte äta. Jag kan stirra i kylskåpet eller skafferiet jättelänge, men jag kan inte äta.
Bara middagen går ner. Då har jag varit hungrig en hel dag.

Paus.

Om jag vann en oscar eller något annat pris som krävde ett tacktal, skulle mitt tacktal bli ett förlåt-tal. Jag skulle stå där uppe inför beundrande ögon och be om förlåtelse. Och sedan få den. Sedan skulle blixtrarna från kamerorna skjuta emot mig och tårar skulle falla och sedan skulle världen hylla min ödmjukhet. Och allt skulle bli bra. Kunna gå vidare.

Det isar inom mig. Och det bränner på samma gång. Jag sa till min styvmor häromdagen att jag inte kunde känna så mycket. Hon frågade om jag kunde känna min kropp. Om jag kunde känna att jag hade en framsida och en baksida. Jag sa 'ja', men jag har faktiskt aldrig tänkt på om jag kan känna så.
Jag vet ju att jag har en kropp. Men kan jag känna den? Det vet jag inte. Jag får fundera över det.

Det har inte blivit någon Några-bra-saker-lista på ett tag, men det beror mest på att jag har svårt att tänka så igen. Jag säger att jag försöker tänka positivt, men sanningen är att jag gör mitt bästa för att hitta tillbaka till mitt mörkaste inre. Det känns tryggast där, för jag vet hur det är. Om jag skulle börja må bra, hur skulle det vara? Jag tror att jag skulle vara vilse i sådana känslor.
Jag är en olycklig människa. Vissa människor kanske bara ska ha det så.
Oförmögna, okapabla, tomma, ödsliga, förödande människor. Kanske är jag en sån.

Jag gömmer mig ofta inom mig. Ibland sitter jag med i samtal, och inser att jag har missat flera minuter för jag har varit någonannanstans inom.

Jag vill hitta tillbaka, men jag vågar inte riktigt. Det kanske är för tidigt. Kanske om något år. Kanske vågar jag då.
I ärlighetens namn lever jag mest för min hund just nu. Jag går upp för att han vill upp, jag går ut för att han vill gå ut. Jag gör saker med honom för att han behöver det. Det är nog tur, annars skulle jag förtvina och försvinna inne i huset i någon vägg. Jag skulle dö här och bli ett spöke som något medium fick gråta över och sedan fördriva.

Inläggen nuförtiden blir så långa. Hur kommer det sig? Jag tror jag kanske tänker mer än jag tillåter mig själv att veta om. Kanske har mer inom mig än jag tror. Jag vet inte. Jag är fast besluten om att jag är tom.

Det kan inte fortsätta såhär.
Men jag vågar inte göra något åt det, så jag finner mig i det.