Funderar på vad det skulle betyda om jag åkte in på avdelningen igen.
Det skulle inte hjälpa.

Läser en bok som handlar om en kvinna som levde i en sekt i 14 år, där hon blev offer för misshandel både fysisk och psykisk. Hon gör upprepade försök till att ta sitt liv, men lyckas aldrig. Hon har ett avancerat självskadebeteende men gör sitt bästa för att hon har fått ett ultimatum av sin man. Lämna församlingen, eller så lämnar han henne.

Så känns det för mig.
Jag kan inte leva ut mina smärtor för jag är rädd för att förlora P.
Om jag inte hade min hund och inte P så hade jag inte levt nu. I varje fall hade jag inte varit hemmavid. Hade varit instängd på ett rum på avdelningen. Säkert med övervak.

Jag är rädd för att träffa min psykolog. Jag är rädd för att svara på alla frågor hon kommer ställa. Jag är rädd för att de ska tycka att det enda alternativet är LPT och ECT. Jag vill verkligen inte.
Samtidigt vill jag bli inlagd så det kan bli ändring.

Jag är så less. Jag gör vad som helst.

Liksom kvinnan i boken kan jag inte vända min ilska och sorg utåt. Jag blir självdestruktiv istället. Det som är ännu jobbigare är att jag vet om hur jag blir. Hur jag beter mig. Ändå kan jag inte ändra på det. Det känns som om varje cell i min kropp bara skriker HJÄLP MIG men ingen kommer. Ingen hör. För jag säger det aldrig så någon kan höra. Jag vrider mig av ångest i sängen och kramar kuddar och kväver mina skrik. Jag skäms så oerhört för allting som jag gjort. Allt det hemska som jag gjort.

Ingen klandrar mig. Ingen vet om vad jag gjort förutom jag. Hur kan det göra så ont att bara veta?
Jag blir inte klok på det här.

Det värsta är. Jag är mer impulsiv nu än vad jag var förra året när jag faktiskt försökte ta livet av mig.

Jag och P hade ett samtal om det här i förrgår. Han sa att han inte ville veta allting som jag tänker på, för han vill inte bli för rädd för att vara med mig. Det gör också ont.
Kan jag verkligen skrämma bort honom? Kan mitt mående skrämma bort människor? Människor som älskar mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Helt rådvill.
Funderar på att ringa vuxen psyk imorgon och fråga vad jag ska göra. Eller smsa min psykolog och fråga hur jag ska göra för att stå ut.
Kan ju inte gå på Oxascand hela dagarna.

Och en sista fråga: är självskadebeteende ett beroende? Ett missbruk?