#3 Några bra saker
2009-08-31 - 22:54:00
Några bra saker -
0 Kommentarer
Några bra saker -
0 Kommentarer
+ Hade roligt åt gamla barndomsminnen
+ Städade i lägenheten
+ Tittade på fina landskap
det känns som om min hjärna har fattat galoppen med det här tankesättet, och ibland under dagarnas gång så kan jag till och med påminna mig själv om att skriva ner händelsen i bloggen, för att den fick mig att le eller må lite bättre eller så.
jag känner mig inte lika hopplös nu som förut.
men jag gör sällan det när jag har tänkt på vad som varit bra.
3 dagar kvar nu tills första besöket.
+ Städade i lägenheten
+ Tittade på fina landskap
det känns som om min hjärna har fattat galoppen med det här tankesättet, och ibland under dagarnas gång så kan jag till och med påminna mig själv om att skriva ner händelsen i bloggen, för att den fick mig att le eller må lite bättre eller så.
jag känner mig inte lika hopplös nu som förut.
men jag gör sällan det när jag har tänkt på vad som varit bra.
3 dagar kvar nu tills första besöket.
Problemlösning
2009-08-31 - 19:23:12
Depression -
0 Kommentarer
Depression -
0 Kommentarer
Ibland har jag svårt att förstå att jag har ett problem. Och ibland är det så uppenbart att det inte längre är bara jag där uppe i hjärnkontoret.
Ibland känner jag att "Nej nu fan får det vara nog", och ibland känner jag för att krypa ihop och sluta finnas.
Det är svårt för mig att hitta ett mellanting. Jag kan inte riktigt känna att "Ja, idag är det jobbigt. Men jag ska göra såhär ändå", utan antingen gör jag absolut ingenting en dag eller så är jag full av handling och kan i princip städa hela lägenheten utan minsta bekymmer. Det sistnämnda händer kanske mer sällan än ofta, men det är den variationen jag har på mina dagar.
För att kunna lösa mitt problem, måste jag först definiera det. Jag vill kunna peka på det som är dåligt och säga: Det här är skit - och det vill jag ändra på.
Men det kan jag inte. Det kanske är därför jag inte känner så mycket längre. Eller så är det för att jag inte känner så mycket längre som jag inte kan peka på problemet.
Jag önskar att jag kunde skylla hela min depression på en enda händelse, eller en enda tanke. Men tyvärr tror jag inte det är möjligt. Jag skyller inte mitt mående på någon - inte en enda.
Jag kan förstå att alla runtomkring har gjort sitt bästa, och det lämnar mig bara med frågan: Har jag gjort mitt bästa?
Lösningen på mitt problem måste vara att jag behöver lära mig att tänka om - tänka bra.
Om jag funderar på om jag har gjort mitt bästa, ska jag tänka den tanken i en positiv bemärkelse för att pusha mig själv snarare än nedvärdera mitt utförda arbete.
Vad än problemet må vara, och hur än lösningen ser ut - så längtar jag tills jag också får en gråskala att röra mig inom.
Ibland känner jag att "Nej nu fan får det vara nog", och ibland känner jag för att krypa ihop och sluta finnas.
Det är svårt för mig att hitta ett mellanting. Jag kan inte riktigt känna att "Ja, idag är det jobbigt. Men jag ska göra såhär ändå", utan antingen gör jag absolut ingenting en dag eller så är jag full av handling och kan i princip städa hela lägenheten utan minsta bekymmer. Det sistnämnda händer kanske mer sällan än ofta, men det är den variationen jag har på mina dagar.
För att kunna lösa mitt problem, måste jag först definiera det. Jag vill kunna peka på det som är dåligt och säga: Det här är skit - och det vill jag ändra på.
Men det kan jag inte. Det kanske är därför jag inte känner så mycket längre. Eller så är det för att jag inte känner så mycket längre som jag inte kan peka på problemet.
Jag önskar att jag kunde skylla hela min depression på en enda händelse, eller en enda tanke. Men tyvärr tror jag inte det är möjligt. Jag skyller inte mitt mående på någon - inte en enda.
Jag kan förstå att alla runtomkring har gjort sitt bästa, och det lämnar mig bara med frågan: Har jag gjort mitt bästa?
Lösningen på mitt problem måste vara att jag behöver lära mig att tänka om - tänka bra.
Om jag funderar på om jag har gjort mitt bästa, ska jag tänka den tanken i en positiv bemärkelse för att pusha mig själv snarare än nedvärdera mitt utförda arbete.
Vad än problemet må vara, och hur än lösningen ser ut - så längtar jag tills jag också får en gråskala att röra mig inom.
Hyresgäst
2009-08-31 - 11:16:49
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Ibland är vissa dagar såhär. Jag är avstängd. Jag kan gråta och skratta men det rör mig inte längst in. Som om alla känslor är borta.
Jag vet vad som kommer hända och jag försöker vara ledsen. Men det rör mig bara inte.
Försöker tänka och se att livet trots allt kommer bli fantastiskt, men jag förstår inte hur jag ska kunna må på ett annat sätt.
Det är ju såhär det är.
Ska träffa en vän idag. Egentligen orkar jag inte. Vet inte vad jag ska säga. Hon vet hur jag mår och att det mesta känns jobbigt. Ändå känner jag för att avboka. Jag avbokar ofta för att jag varit ledsen. Samtidigt slåss jag med mig själv för jag vet att det inte är bra att avskärma sig från omvärlden.
Vara med om tillfällen där bra saker kan hända, är viktigt.
Jag somnade med kläderna på igår. Ovanpå täcket. Jag bara somnade. Gick ut med hunden när jag vaknade imorse och kände direkt att idag blir en tung dag.
Det är så jobbigt med tankar och känslor. Oftast är min hjärna tom. Den tänker inte, den känner inte. Men jag kan ändå höra allt som pågår i min kropp - allt som tänks och känns kan jag höra som bakom en vägg. Som om jag är hyresgäst i en tom, ekande lägenhet i min hjärna och mina grannar hörs igenom och tankarna och känslorna hörs bara som dova ljud.
Ibland öppnas granndörren och min egen dörr samtidigt och då strömmar allt ljud in till mig. Då kan jag höra allt. De stunderna är dom värsta. Det hjälper inte att slå händerna för öronen för ljuden kommer inte utifrån. De kommer från mig.
Jag vill så gärna känna. Men klarar inte av det. Det är för mycket och för stort. Så jag känner bara tomma känslor som inte rör mig. Som inte spelar roll. Jag slutar spela roll för att jag inte känner något.
Idag kan jag inte ens gråta.
Jag vet vad som kommer hända och jag försöker vara ledsen. Men det rör mig bara inte.
Försöker tänka och se att livet trots allt kommer bli fantastiskt, men jag förstår inte hur jag ska kunna må på ett annat sätt.
Det är ju såhär det är.
Ska träffa en vän idag. Egentligen orkar jag inte. Vet inte vad jag ska säga. Hon vet hur jag mår och att det mesta känns jobbigt. Ändå känner jag för att avboka. Jag avbokar ofta för att jag varit ledsen. Samtidigt slåss jag med mig själv för jag vet att det inte är bra att avskärma sig från omvärlden.
Vara med om tillfällen där bra saker kan hända, är viktigt.
Jag somnade med kläderna på igår. Ovanpå täcket. Jag bara somnade. Gick ut med hunden när jag vaknade imorse och kände direkt att idag blir en tung dag.
Det är så jobbigt med tankar och känslor. Oftast är min hjärna tom. Den tänker inte, den känner inte. Men jag kan ändå höra allt som pågår i min kropp - allt som tänks och känns kan jag höra som bakom en vägg. Som om jag är hyresgäst i en tom, ekande lägenhet i min hjärna och mina grannar hörs igenom och tankarna och känslorna hörs bara som dova ljud.
Ibland öppnas granndörren och min egen dörr samtidigt och då strömmar allt ljud in till mig. Då kan jag höra allt. De stunderna är dom värsta. Det hjälper inte att slå händerna för öronen för ljuden kommer inte utifrån. De kommer från mig.
Jag vill så gärna känna. Men klarar inte av det. Det är för mycket och för stort. Så jag känner bara tomma känslor som inte rör mig. Som inte spelar roll. Jag slutar spela roll för att jag inte känner något.
Idag kan jag inte ens gråta.
#2 Några bra saker
2009-08-30 - 22:31:12
Några bra saker -
0 Kommentarer
Några bra saker -
0 Kommentarer
Förutom alla tankar som begravde mig tidigare idag har idag varit en rätt bra dag.
+ mysig morgonpromenad med hunden
+ höstluft
+ åt glass
+ mysig morgonpromenad med hunden
+ höstluft
+ åt glass
Gråt-tänk
2009-08-30 - 19:27:22
Nere -
0 Kommentarer
Nere -
0 Kommentarer
Klump i magen. Svårt att få luft. Tankar som trängs och tårar som bränner bakom ögonlocken.
Varför?
Det vet jag inte.
På sistone har jag märkt att jag haft lättare för att gråta än vanligt. Och vanligtvis behöver jag inte direkt kämpa för att klämma fram tårar.
Jag såg den där bröllopsvideon på YouTube för ett tag sedan, och min första reaktion var att jag började gråta. Jag kände mig glad och bra till mods först, men allteftersom videon fortsatte så kände jag hur den där klumpen i bröstet växte och tillslut satt jag och grät till det lyckliga paret. Det kändes absurt och dumt. Jag skämdes för mig själv.
I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag gråter en gång per dag. Minst. Om jag inte gråter, så är jag nära gråten flera gånger istället. Jag vet inte hur jag känner om det. Jag tänker ju att jag har anledning att vara ledsen.
Jag tänker på ett bråk som jag och min mamma hade för flera år sedan när hon kallade mig egoistisk, ett bråk med pappa när han anklagade mig för att korrumpera mina småsyskon till att välja mamma framför honom.
Länge har jag gått runt och tyckt synd om mina föräldrar för att de verkar vara så olyckliga i sina olika situationer. Men sanningen har jag insett, är att jag är arg på dem. Arg för att de inte tog sitt ansvar under skilsmässan utan lät mig stå med pekpinnen för mina syskon och agera lekfröken. När de sedan bestämde sig för att göra sig själva till föräldrar igen, ja då blev jag åter deras "lilla hjärtgryn".
Efter att få ta ansvar på den nivån och samtidigt vikariera som mammas skvallerkompis och pappas tröstande axel, så var det svårt att hitta tillbaka till mina 14 år.
Jag var en exemplarisk storasyster under åren det krävdes av mig, och sedan när det var över var jag slutkörd.
Vad som hände efter det kommer jag faktiskt inte ihåg. Enskilda händelser bubblar upp till ytan ibland, men jag orkar faktiskt inte tänka på allting i kronologisk ordning.
Jag försöker tänka på allting som jag har orkat med och allting som jag åstadkommit fast jag varit tom på energi.
Jag försöker tänka att jag är fantastisk men jag tror jag har fastnat.
Varför?
Det vet jag inte.
På sistone har jag märkt att jag haft lättare för att gråta än vanligt. Och vanligtvis behöver jag inte direkt kämpa för att klämma fram tårar.
Jag såg den där bröllopsvideon på YouTube för ett tag sedan, och min första reaktion var att jag började gråta. Jag kände mig glad och bra till mods först, men allteftersom videon fortsatte så kände jag hur den där klumpen i bröstet växte och tillslut satt jag och grät till det lyckliga paret. Det kändes absurt och dumt. Jag skämdes för mig själv.
I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag gråter en gång per dag. Minst. Om jag inte gråter, så är jag nära gråten flera gånger istället. Jag vet inte hur jag känner om det. Jag tänker ju att jag har anledning att vara ledsen.
Jag tänker på ett bråk som jag och min mamma hade för flera år sedan när hon kallade mig egoistisk, ett bråk med pappa när han anklagade mig för att korrumpera mina småsyskon till att välja mamma framför honom.
Länge har jag gått runt och tyckt synd om mina föräldrar för att de verkar vara så olyckliga i sina olika situationer. Men sanningen har jag insett, är att jag är arg på dem. Arg för att de inte tog sitt ansvar under skilsmässan utan lät mig stå med pekpinnen för mina syskon och agera lekfröken. När de sedan bestämde sig för att göra sig själva till föräldrar igen, ja då blev jag åter deras "lilla hjärtgryn".
Efter att få ta ansvar på den nivån och samtidigt vikariera som mammas skvallerkompis och pappas tröstande axel, så var det svårt att hitta tillbaka till mina 14 år.
Jag var en exemplarisk storasyster under åren det krävdes av mig, och sedan när det var över var jag slutkörd.
Vad som hände efter det kommer jag faktiskt inte ihåg. Enskilda händelser bubblar upp till ytan ibland, men jag orkar faktiskt inte tänka på allting i kronologisk ordning.
Jag försöker tänka på allting som jag har orkat med och allting som jag åstadkommit fast jag varit tom på energi.
Jag försöker tänka att jag är fantastisk men jag tror jag har fastnat.
Biverkning
2009-08-30 - 17:55:57
Allmänt -
0 Kommentarer
Allmänt -
0 Kommentarer
När jag känner mig stressad eller oroad, mer än vanligt, så kommer ett gammalt problem krypandes. Min magkatarr.
Har framtill några timmar sedan haft en väldigt trevlig dag, men så stoppade jag i mig en blygsam mängd kött och så sa det bara pang! så fanns det där. Molande, sugande värken i magen. Inget thé eller mjölk i hela världen kan hjälpa och därför sitter jag här ihopkrupen på knä framför datan och hoppas att lite annan tankeverksamhet ska få den att försvinna.
Min hund behöver ut och kissa. Han har sovit ett tag och är säkert nödig. Men jag kan inte förmå mig att ställa mig upp.
Det blåser ute och jag har inga byxor på mig, för jeans känns jobbigt när det gör ont.
Måste leta upp ett par bättre byxor, ta trapporna ner till gården och låta hunden kissa.
Sen vill jag sova. Utan magont.
Har framtill några timmar sedan haft en väldigt trevlig dag, men så stoppade jag i mig en blygsam mängd kött och så sa det bara pang! så fanns det där. Molande, sugande värken i magen. Inget thé eller mjölk i hela världen kan hjälpa och därför sitter jag här ihopkrupen på knä framför datan och hoppas att lite annan tankeverksamhet ska få den att försvinna.
Min hund behöver ut och kissa. Han har sovit ett tag och är säkert nödig. Men jag kan inte förmå mig att ställa mig upp.
Det blåser ute och jag har inga byxor på mig, för jeans känns jobbigt när det gör ont.
Måste leta upp ett par bättre byxor, ta trapporna ner till gården och låta hunden kissa.
Sen vill jag sova. Utan magont.
En god morgon
2009-08-30 - 08:51:04
Uppe -
0 Kommentarer
Uppe -
0 Kommentarer
När min klocka ringde klockan åtta nu på morgonen så klev jag upp med en gång och beskådade hösten utanför sovrumsfönstret. Även fast jag inte var utomhus kunde jag känna i luften att: Nu, nu är det höst.
Så underbart, så mysigt! Hösten är min favoritårstid tror jag - fast jag har tendens att känna mig lägst då.
Den här dagen har börjat så fint. Jag och hunden hade en mysig morgonpromenad, mitt hår såg inte ut som en riskaka och jag hittade kläder utan problem.
Hoppas hela dagen fortsätter i samma spår, men man vågar kanske inte hoppas. Jag ska försöka att bara leva i nuet under dagen och verkligen försöka njuta av alla ögonblick som ger mig glädje - försöka hänga kvar i dem så länge som möjligt.
Det känns lovande.
Så underbart, så mysigt! Hösten är min favoritårstid tror jag - fast jag har tendens att känna mig lägst då.
Den här dagen har börjat så fint. Jag och hunden hade en mysig morgonpromenad, mitt hår såg inte ut som en riskaka och jag hittade kläder utan problem.
Hoppas hela dagen fortsätter i samma spår, men man vågar kanske inte hoppas. Jag ska försöka att bara leva i nuet under dagen och verkligen försöka njuta av alla ögonblick som ger mig glädje - försöka hänga kvar i dem så länge som möjligt.
Det känns lovande.
Glädjeämnen
2009-08-29 - 22:28:13
Uppe -
0 Kommentarer
Uppe -
0 Kommentarer
En av anledningarna till att jag har svårt att definiera mig själv som deprimerad, tror jag är att jag är övertygad om att man måste vara avtrubbad mot världen och verkligen inte klara sig själv. Lite som deprimerad på film kan vara. Antingen så är man deep down eller inte alls. Fast jag är ju medveten om att så inte behöver vara fallet.
Som min pappa sa en gång "du lever inte i en jävla film".
Trots att jag hade svårt att hitta några bra saker i förra inlägget, så har jag faktiskt lite glädjeämnen som ger mig en leende mun.
Min hund, riktigt god mat, en spektakulär film och överväldigande natur. En bra dag, kan jag faktiskt känna mig upplyft bara genom att luften känns på ett visst sätt, eller jag går förbi en buske vars lukt påminner om något varmt kring hjärtat.
Tanken på kärlek och romantik är också något som gör mig varm. Jag är ju faktiskt bara mänsklig trots allt.
Det är tur att idag är en bra dag. Jag var så ledsen hela dagen igår så jag hade nog inte orkat en till sådan dag.
Nu ska jag googla fram en spännande serie och se några avsnitt innan det är sängdags.
Som min pappa sa en gång "du lever inte i en jävla film".
Trots att jag hade svårt att hitta några bra saker i förra inlägget, så har jag faktiskt lite glädjeämnen som ger mig en leende mun.
Min hund, riktigt god mat, en spektakulär film och överväldigande natur. En bra dag, kan jag faktiskt känna mig upplyft bara genom att luften känns på ett visst sätt, eller jag går förbi en buske vars lukt påminner om något varmt kring hjärtat.
Tanken på kärlek och romantik är också något som gör mig varm. Jag är ju faktiskt bara mänsklig trots allt.
Det är tur att idag är en bra dag. Jag var så ledsen hela dagen igår så jag hade nog inte orkat en till sådan dag.
Nu ska jag googla fram en spännande serie och se några avsnitt innan det är sängdags.
#1 Några bra saker
2009-08-29 - 19:40:43
Några bra saker -
0 Kommentarer
Några bra saker -
0 Kommentarer
Någon berättade för mig en gång att när man är nere så kan det vara bra att fokusera på det som faktiskt varit bra under dagen. Oavsett hur "litet" det kan tänkas vara: åt en macka som var god, solen sken, mina skor blev aldrig smutsiga fast det var lerigt ute, etc.
Tänkte att jag kanske kunde börja med det här.
Så, några bra saker som hänt idag:
+ Jag gjorde färdigt designen på bloggen
+ Såg film och skrattade
+ Slängde skräp
Det var rätt svårt faktiskt att tänka så, fick tänka efter ett tag och ändå kom jag inte på så extraordinära grejer... Men det är väl så det ska vara, vi får se vart det leder.
Tänkte att jag kanske kunde börja med det här.
Så, några bra saker som hänt idag:
+ Jag gjorde färdigt designen på bloggen
+ Såg film och skrattade
+ Slängde skräp
Det var rätt svårt faktiskt att tänka så, fick tänka efter ett tag och ändå kom jag inte på så extraordinära grejer... Men det är väl så det ska vara, vi får se vart det leder.
Första besöket
2009-08-29 - 15:29:30
Funderingar -
0 Kommentarer
Funderingar -
0 Kommentarer
Jag har gått hos några olika psykologer, men slutat av olika anledningar. Jag kände mig frisk, ville inte prata med någon okänd, kände mig dömd...
Jag har sen ett tag tillbaka nu drömt om att få berätta hela sanningen för någon som inte dömer och som inte känner mig. Någon som kan lyssna helt objektivt och sedan berättta hur jag ska gå vidare från det.
Det känns i hela mig att jag behöver komma bort från detta tänk! Jag orkar inte med alla tankar!
Jag pratade med min mamma som tyckte att jag behövde en kemisk behandling, piller alltså, och jag sa att jag aldrig skulle orka ringa eller ta tag i något sådant själv. Hon ringde då på egen hand och bokade tid åt mig.
Så nu har jag ännu ett första besök hos någon som är inställd på att en sönderflisad, trasig och sliten människa ska kliva in genom dörren.
Sliten är jag och kanske lite naggad i kanterna. Men sönderflisad är jag långt ifrån. Jag tycker ändå att jag är stark som inte ens tänker dödstankar. Klart jag funderar över döden och hur det skulle kännas, men jag vägrar tro att det kan vara det bästa? Jag har ju människor omkring som jag älskar och jag vill aldrig lämna dem.
Känns läskigt att gå till någon som kanske ger mig lycko(?)piller. Känns läskigt att veta att jag kanske kommer att börja ''må bra''. Hur mår man då? Hur känns det att vakna? Kommer det kännas annorlunda? Kommer alla mina tankar och försvinna eller kommer de bara minska?
Kommer jag aldrig gråta igen?
Blir jag mindre ensam?
På torsdag ska jag dit, och då får jag väl ställa mina frågor. Jag hoppas jag får en som frågar frågor, för jag tycker det är så svårt när man måste hälla ur sig allt på egen hand. Jag tänker så mycket, så hur tror denne att jag kommer kunna välja någon av tankarna att berätta om?
Det kommer säkert bli bra.
Det värsta som kan hända är att det inte blir någon skillnad.
Dagboka
Jag har sen ett tag tillbaka nu drömt om att få berätta hela sanningen för någon som inte dömer och som inte känner mig. Någon som kan lyssna helt objektivt och sedan berättta hur jag ska gå vidare från det.
Det känns i hela mig att jag behöver komma bort från detta tänk! Jag orkar inte med alla tankar!
Jag pratade med min mamma som tyckte att jag behövde en kemisk behandling, piller alltså, och jag sa att jag aldrig skulle orka ringa eller ta tag i något sådant själv. Hon ringde då på egen hand och bokade tid åt mig.
Så nu har jag ännu ett första besök hos någon som är inställd på att en sönderflisad, trasig och sliten människa ska kliva in genom dörren.
Sliten är jag och kanske lite naggad i kanterna. Men sönderflisad är jag långt ifrån. Jag tycker ändå att jag är stark som inte ens tänker dödstankar. Klart jag funderar över döden och hur det skulle kännas, men jag vägrar tro att det kan vara det bästa? Jag har ju människor omkring som jag älskar och jag vill aldrig lämna dem.
Känns läskigt att gå till någon som kanske ger mig lycko(?)piller. Känns läskigt att veta att jag kanske kommer att börja ''må bra''. Hur mår man då? Hur känns det att vakna? Kommer det kännas annorlunda? Kommer alla mina tankar och försvinna eller kommer de bara minska?
Kommer jag aldrig gråta igen?
Blir jag mindre ensam?
På torsdag ska jag dit, och då får jag väl ställa mina frågor. Jag hoppas jag får en som frågar frågor, för jag tycker det är så svårt när man måste hälla ur sig allt på egen hand. Jag tänker så mycket, så hur tror denne att jag kommer kunna välja någon av tankarna att berätta om?
Det kommer säkert bli bra.
Det värsta som kan hända är att det inte blir någon skillnad.
Dagboka
Välkommen till Dagboka.blogg.se
2009-08-28 - 20:51:43
Allmänt -
0 Kommentarer
Allmänt -
0 Kommentarer
Det här är det första inlägget på en blogg som jag hoppas inte ska ta upp alltför mycket av min tid.
Den här bloggen kommer handla om min väg från deprimerad till frisk och lycklig.
Jag har svårt att definiera mig själv som deprimerad, eftersom jag har mått såhär väldigt länge. Jag har accepterat att jag har fler dåliga dagar än bra och jag tycker inte att det är något konstigt.
Känns mest som att det är min lott i livet.
Min uppväxt och mitt nuvarande liv har inte varit och är ingen dans på rosor. Jag har kanske inget speciellt att skylla mitt mående på, men kan tänka mig att det handlar mycket om mitt ältande. Jag kan gå över händelser gång efter gång, och kan inte sluta tänka på hur dåligt det får mig att må.
Jag har en egen liten familj, men inga barn, och jag har några intressen och få men nära vänner. Jag blir ofta beskriven som nyfiken, framåt och utåtriktad. Dessa är ord som jag aldrig skulle säga om mig själv, så det är ju roligt att någon annan tycker så.
Depressionen påverkar mig på det viset att mina studier har helt urartat och jag kommer förmodligen få en skuld hos CSN. Jag har svårt att ta mig för att göra minsta lilla syssla, exempelvis så ger tanken på att hänga upp kläder i garderoben, ont i kroppen och armarna låser sig. Det går bara inte. Jag ger löften som jag inte kan hålla: Ja, jag kan diska idag - Ja, jag lovar att städa lite idag.
Det går inte. Jag kan inte. Jag orkar inte.
Vissa dagar är jag hur glad som helst, och bakar, trallar på, städar och donar - inget kan stoppa mig. Under åren har jag märkt att de dagarna som verkligen känns bra ändå in i själen, de slutar oftast olyckligt: något händer som gör att jag spenderar de sista timmarna av dagen med att gråta mig till sömns. Eller älta något som gick dåligt under dagen, så mår jag dåligt över hur det blev.
Därför är det läskigt med för lyckliga dagar, för jag vill ju inte vara ledsen.
Den här bloggen kommer alltså handla om hur jag förhoppningsvis kommer ändra mitt sätt att tänka och hur jag kommer få orken att göra enkla vardagssysslor.
Följ mig gärna, och häng gärna på och berätta din egna historia - lång eller kort spelar ingen roll.
Dagboka
