Ta det inte så allvarligt, livet. Se på det med objektiva ögon så kommer du längst.
Råden är många men svaren är få.
Jag önskar att du kunde göra ett mind trick och lura mig att se. Lura mig, lura mig!

Låt mig se sanningen, den sanning som gäller idag.

Slå mig i bitar och sätt ihop mig igen. Klistra LIMMA (för det sitter ju så jävla bra) och sätt fast mig med tejp. Det gör så ont och känner du inte hur min hjärna bultar. Jag kan inte förstå varför du älskar mig, och varför du inte vill ha mig. Det är inget allvarligt säger du och kysser mig mjukt. Bara så som du säger Hej får mig att rysa och jag vill inget hellre än dö i din famn. När jag inte är med dig finns du överallt och jag försöker komma undan annat sällskap för att få vara med dig. (Det är inte likt dig att tycka om mig så mycket).

Kontroll.
Kontroll över livet har jag inte, så vad gör jag istället?
Kontrollerar inte maten, inte ekonomin, så vad har jag kontroll över?
Ingen självdisciplin. Svårt.

Har saknat så att orden får plats på ett papper. Det har varit så fullt i huvudet att ingenting har kunnat komma ut. Men nu kommer det.

För många dagar hemma ger mig ångest och det känns som om jag skulle kunna hitta på vad som helst när ångesten kommer.
Men samtidigt blir jag rädd för att dö. Måste få styr på allt som händer i min kropp.

Kan inte förstå hur jag ska kunna leva om ett år, eller om en månad. Kan inte se det, inte känna det. V A R F Ö R?

Överväldigande ensam.
Ledsen över allt som gått förlorat.
Arg på mig själv för att jag inte är kapabel till att leva.
Försöker fly in till andra och minska känslan av att vara värdelös och hjälpa alla som behöver hjälp.
Vad är meningen med mitt liv?

Idag blev jag utskriven.

Det kryper i armar och ben och ingenting tillhör mig. Alla bokstäver och ord smetas samman och blir bara en tjock massa av kletiga bannor.
Natten är mörk, det är redan natt och jag sitter innanför väggar med juleljus och försöker hitta tändningen men fumlar i nattsvart mörker.

Det spelas musik i huset och jag hör basen dunka i golven. Det är inte min musik, det är inte mitt hem – min plats och jag är vilse till förbannelse.
Sångerskan sjunger om kärlek som gått förlorad och jag känner igen mig i de gamla klyschorna. Varför, tänker jag när jag knapprar på tangenterna, varför är jag fortfarande i de gamla spåren sen flera år tillbaka. Varför hittar jag inte ut. Jag verkar vara den enda.

Sångerskan hittar ut i slutet av låten, och jag avundas henne – å så jag avundas henne. Tänk att hitta rätt, hitta ut, hitta in.

Men det bara kryper i armar och ben och jag hittar inte den jäkla tändningen.

Försöker sträva efter alla ord som inte finns, försöker finna det som alla talar om. Vad är det dom menar? Den där fjäderlätta känslan i magen finns inte hos mig och ändå är jag på min toppens topp.
Jag har full utsikt, men jag står fortfarande bakom ett jättelikt fönster som ändå skymmer sikten lite i skarvarna.

Hur ska jag bete mig för att passa in i skaran som blivit hjälpt? Hur når jag fram till andra som inte nått till toppen?
Jag är ingen Messias, men min egen kan jag få vara, min alldeles egna Messias. Vill hjälpa till och få folket att le, vill ta världens bördor på mina axlar och bära det andra inte orkar. Jag orkar, jag kan. Inte?
Jag säger att det är möjligt men min far säger att det inte är det. Far är rar.

Det når inte fram, det kommer inte ut. Det här är inte en text om orden, det här är en text om min nåd. Den jag aldrig fick – kanske försvann den i posten. Ingen plingade på min dörr och sa ”här, varsågod”. Ingen annan ska inte heller tro att det är så simpelt att slinka undan. Att komma ifrån spökena från förr – det gör ingen. I N G E N.

 Tänk att jag är på toppens topp och ändå väger livet och döden lika tungt. Ole dole doff.