Fick just ett samtal från en något förfriskad vän. Tänk att någon kan muntra upp en så fort. Jag har skrotat depplistan på spotify och bytt ut den mot sköna sommarlåtar med härlig basgång.

Lyssnar på en ledsam playlist på spotify och minns allting. Det är typiskt för den här årstiden. Det närmar sig augusti och då slår min hjärna om. Allt blir skit.

Mår bättre nu. Tog seroquelen klockan 19 istället för 20 så tillsammans med citalopramen så gick det nog bra. Om kanske 1,5 timme ska jag ta stilnocten och sen är den här dagen över.

Träffade på min gamla granne, som nu flyttat till samma område där jag och P bor nu. Pratglad och trevlig människa, han mår inte heller så bra - men det vet jag ju hur det känns.

Har fått i mig lite potatisgratäng och några skedar glass tillslut. Kanske hjälpte det också.
Nu ska jag fixa lite i photoshop tror jag, eller göra en kul webdesign..

Har tagit 3 citalopram som vidbehovs-medicin.. Huvudet snurrar och tankarna går så fort att jag vet inte ens vad det är som gör mig nedstämd. Jag är rädd för hösten. Kanske det börjar redan nu. Det är ju ändå slutet på juli. Jag vill inte ha en vanlig höst.

Om jag hamnar på psyket igen så lär jag aldrig bli frisk. Jag pallar inte att åka in och ut. Fyfan. Det finns ingen man kan säga sanningen till. Känns som om jag dör inombords. Som om varje organ långsamt, smärtsamt ruttnar bort. Det trycker mot lungorna och jag är övertygad om att ifall jag skulle gråta skulle jag bli uttorkad på nolltid.

Vad finns det att göra?
P har semester nu och nästa vecka börjar han jobba igen. Då kommer alla dagar se ut såhär. Själv från 7-16. Det är flera timmar. Typ en hel dag. Fast här. Vill inte hata mitt hem.

Jag har inga minnen just nu. Mår bara dåligt och förstår inte vad som händer. Typiskt. Nu gråter jag. Kommer det här att gå över?

Röka funkar inte. Långpromenad med hunden funkar inte. Att prata med P funkar inte. Jag vill inte ens ha glass.
Illa.

Han som förstört en stor del av mitt liv har flyttat tillbaka till sitt land. Jag tittar efter honom fortfarande. Vet inte om jag letar efter nostalgi eller om jag är rädd.
Jag blev inte ens arg på honom när han drogade mig. Alla andra blev det. Svor åt honom och hade sig. Jag bryr mig inte.

Såg på Tyra Banks show för ett tag sedan, och då var det traumatiserade barn och en psykolog med. Psykologen sa "never a child, always a child". Jag var aldrig barn. Kommer jag alltid vara barn?
Jag och A-S har ju pratat om att jag har en vuxen sida och en barnsida, kommer den alltid finnas kvar? Kommer den aldrig växa upp?

Mår jag dåligt för att jag inte har kontroll? För att jag inte vet vad som ska hända?
Vad är jag beroende av?

Hade helst gått på stilnoct hela dagen och bara sovit så jag slapp det här helvetet. Men det går ju inte.
Hoppas citalopramen höjer seratoninnivån. Annars orkar jag inte mer idag...

Det har hänt så otroligt mycket sen sist jag skrev.
Jag slutade med Lyrica och Zyprexa och gick ner 20 kilo. Jag har träffat en kille som jag nu bor med och min hund har hunnit fylla ett år.

Jag har fått nya diagnoser och har börjat gå hos Soc för att få försörjningsstöd.

Den värsta diagnosen är Bipolär sjukdom. Hatar den. Finns en del som lever med Bipo hela livet eftersom den inte går att bota utan bara att lindra. Fyfan vad jobbigt det känns. Det betyder att jag kanske inte kan få barn eftersom jag kan vara beroende av starka anti-psykotiska mediciner för att fungera genom livet.

SUG!

Min pojkvän är och jobbar med sin pappa och bror i deras garage och jag är själv hemma. Hatar det. Får mig att tänka på mitt förra förhållande där jag bara satt hemma och väntade på honom hela dagarna. Vill verkligen inte att det ska bli så igen. Jag är rädd.

Har nästan konstant tankar på att dö. Jag tänker på hur lätt det skulle vara. Har ju piller hemma så det räcker och blir över. Jag tar inte alla mediciner som jag tog förut, men de står fortfarande i mitt medicinskåp. Jag är som nåt jävla apotek. Har allt. Skulle vara så lätt att bara ta en näve gott och blandat med piller och sen är det slut på helvetet. Är rädd för att drömma mardrömmar i all evighet. Vad händer när man dör?

Det sugigaste med att dö skulle vara att jag aldrig mer fick se min hund. Han är ju min bäbis.

Fuck it. Jag går ut och röker och hoppas att det blir bättre sen...