Skulle egentligen ha gått till vårdcentralen för att hämta mina piller idag. Orkade jag det? Nej.
Tur att jag har kvar kvällsmedicin, men dock inga sömnpiller. Får se hur det går utan stilnocten... Tänkte köra på Theralen ikväll, har inte tagit det på länge så tror inte jag behöver några stora mängder för att kunna sova.
Eller, somna gör jag ju - men jag blir så hiiiimla bakis dagen efter jag sovit på theralen. Skitjobbigt... Ska dricka en massa kvällsro-thé och hoppas på det bästa.

Jag har gjort om designen på min andra blogg. Det är lite tråkigt att jag inte kan koppla ihop den här och den andra bloggen, men det skulle bli lite väl personligt så jag tror jag skippar det.

Jag är ashungrig och borde äta nåt. Tycker att jag har gått upp i vikt på senaste. Måste gå ner igen. Vill inte gå upp för mycket. UT och RÖR på fläsket!
Har kanske inte såå mycket fläsk, men nog för att jag ska reagera... Grr...

Har fått hela setet av mina nya underkläder så jag hoppas kunna förföra min kära sambo ikväll. Lär ju inte vara några problem eftersom vi inte har haft sex sen i lördags... Stackars honom, haha.

Som vanligt duggar inläggen här med långa mellanrum.
Och som vanligt ser livet ut ungefär likadant.
Jag håller fast i grässtråna som passerar och försöker att inte hålla andan för länge.

Livet tillsammans med P är bra. Otroligt bra faktiskt. Jag är honom trogen och vi berättar allting för varandra. Vilket är lite av en nyhet för mig.
Ibland spelar han dock små spel på Facebook, och det är ju inget fel med det. Men varje gång jag ser att han har spelat sköljer en enorm rädsla över mig. Att han ska bli som X. Sitta och spela i flera timmar och glömma bort mig.
Jag har förträngt det livet, men rädslan av att vara ensam och lämnad sitter fast i ryggmärgen.

Jag och min psykolog har pratat om det här, och hon säger att jag har en separationsproblematik. Jag tycker hela jag är en problematik. Allting jag gör är problematiskt. Allting jag säger är problematiskt.
Jag förstår inte varför jag inte kommer framåt. Det har gått ETT ÅR sen jag kom in i psyk.vården. HJÄLP!
Varför har jag ännu inte bearbetat allting som bubblar inom mig?

Jag har fortfarande självmordstankar. Jag måste ha dosett, som jag byter ut på vårdcentralen varje vecka. Får bara medicin en vecka framåt för att jag inte ska ta för många. Överdosera. Seriöst, fortfarande suicidal. Och INGEN gör någonting? Jag vill inte ha ECT, men varför tycker ingen att det måste hända något drastiskt för att det ska bli förändring?

Ibland funderar jag på att timea in ett självmordsförsök precis när jag vet att P kommer komma hem från jobbet. Bara för att det ska bli tydligt att jag mår dåligt, men inte nog för att jag faktiskt ska dö.
Jag tror det är skillnad på att försvinna och på att dö.

Och apropå döden så är det nu 2 månader sen min farfar dog i cancer. Jag var där dagen innan han dog. Vi sa hejdå och farfar pussade mig på kinden. Min älskade, älskade farfar. Jag saknar honom varje dag och det känns så konstigt att jag inte kommer få ett kuvert i julklapp med hans handstil. Eller att jag aldrig någonsin mer kommer att få höra hans hjärtliga skratt på födelsedagsfikan som överröstar alla andra.
Eller när jag och syster hälsar på honom och han alltid vill ha kaffe med oboy och syster gör likadant. Hon var verkligen farfars flicka.

Vad konstigt det blev nu. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur bra jag har det med P. Och så blev det om hur dåligt mina känslor mår.
Jag har till och med fått i uppgift av psykologen att föra "må bra"-dagbok. Jag ska skriva varje gång jag känner att jag mår bättre. Men dom är sällsynta och dåligt skrivna. I stil med en 8-årings dagbok ungefär.
"Jag mår bra. Jag har varit på promenad.". Fruktansvärt vad jag inte har kontakt med mina känslor ibland.

Funderar också på om jag verkligen är bipolär. Det måste vara något annat. Fast varför måste det vara en etikett på allting? Jag kanske bara har en kass mental hälsa. Jag är kroniskt mentalsjuk. Är det möjligt?
Kanske för mig.

Min hund ligger på golvet och sover och P sitter i fåtöljen bredvid mig och ser på "Vad blir det för mat" med Per Morberg. Han lagar bara lyxmat den där Per. Hummer exempelvis. Inget man äter en vanlig måndag direkt.

Jag har ingen praktik just nu. Jag mådde så himla dåligt att jag sköt upp det. Det gick inte helt enkelt.

När tv-programmet är slut ska vi se film, Inception med Leonardo Dicaprio.
Nu ska jag försöka skingra tankarna, måste sluta skriva innan det blir mig övermäktigt.