Det kryper i armar och ben och ingenting tillhör mig. Alla bokstäver och ord smetas samman och blir bara en tjock massa av kletiga bannor.
Natten är mörk, det är redan natt och jag sitter innanför väggar med juleljus och försöker hitta tändningen men fumlar i nattsvart mörker.

Det spelas musik i huset och jag hör basen dunka i golven. Det är inte min musik, det är inte mitt hem – min plats och jag är vilse till förbannelse.
Sångerskan sjunger om kärlek som gått förlorad och jag känner igen mig i de gamla klyschorna. Varför, tänker jag när jag knapprar på tangenterna, varför är jag fortfarande i de gamla spåren sen flera år tillbaka. Varför hittar jag inte ut. Jag verkar vara den enda.

Sångerskan hittar ut i slutet av låten, och jag avundas henne – å så jag avundas henne. Tänk att hitta rätt, hitta ut, hitta in.

Men det bara kryper i armar och ben och jag hittar inte den jäkla tändningen.