Ibland är vissa dagar såhär. Jag är avstängd. Jag kan gråta och skratta men det rör mig inte längst in. Som om alla känslor är borta.

Jag vet vad som kommer hända och jag försöker vara ledsen. Men det rör mig bara inte.
Försöker tänka och se att livet trots allt kommer bli fantastiskt, men jag förstår inte hur jag ska kunna må på ett annat sätt.
Det är ju såhär det är.

Ska träffa en vän idag. Egentligen orkar jag inte. Vet inte vad jag ska säga. Hon vet hur jag mår och att det mesta känns jobbigt. Ändå känner jag för att avboka. Jag avbokar ofta för att jag varit ledsen. Samtidigt slåss jag med mig själv för jag vet att det inte är bra att avskärma sig från omvärlden.
Vara med om tillfällen där bra saker kan hända, är viktigt.

Jag somnade med kläderna på igår. Ovanpå täcket. Jag bara somnade. Gick ut med hunden när jag vaknade imorse och kände direkt att idag blir en tung dag.

Det är så jobbigt med tankar och känslor. Oftast är min hjärna tom. Den tänker inte, den känner inte. Men jag kan ändå höra allt som pågår i min kropp - allt som tänks och känns kan jag höra som bakom en vägg. Som om jag är hyresgäst i en tom, ekande lägenhet i min hjärna och mina grannar hörs igenom och tankarna och känslorna hörs bara som dova ljud.

Ibland öppnas granndörren och min egen dörr samtidigt och då strömmar allt ljud in till mig. Då kan jag höra allt. De stunderna är dom värsta. Det hjälper inte att slå händerna för öronen för ljuden kommer inte utifrån. De kommer från mig.

Jag vill så gärna känna. Men klarar inte av det. Det är för mycket och för stort. Så jag känner bara tomma känslor som inte rör mig. Som inte spelar roll. Jag slutar spela roll för att jag inte känner något.
Idag kan jag inte ens gråta.