Hoppas bara jag inte åker in på avdelning igen, skulle inte orka det.

Tänker på T som dog i julas. Hängde sig hemma i sina föräldrars garage och dog på sjukhuset två timmar senare. Har fortfarande så svårt att förstå att han aldrig någonsin kommer tillbaka.

Tårarna bara forsar nerför mina kinder och jag kan inte stoppa dom. Det bubblar hela tiden upp nya tankar och jag orkar inte göra något åt det.

Tänker på min farfar som är döende i cancer. Han har funnits hela mitt liv ju och har förgyllt det på så många sätt, och nu dör han framför mina ögon. Jag önskar att jag kunde göra något, men jag är ingen läkare. Jag har ingen mirakelkur. Han tynar bort i sin rullstol och alla kan se det. Han vill aldrig prata om det och det gör faktiskt ont.

Det kommer aldrig finnas tid att säga hejdå för han kommer ända in i döden säga att allting kommer ordna sig. Men det kommer inte göra det. Han kommer försvinna och sen kan jag aldrig mer säga något till honom.

Jag orkar inte skriva just nu. Ska röka istället och se om det blir bättre.