Har tagit 3 citalopram som vidbehovs-medicin.. Huvudet snurrar och tankarna går så fort att jag vet inte ens vad det är som gör mig nedstämd. Jag är rädd för hösten. Kanske det börjar redan nu. Det är ju ändå slutet på juli. Jag vill inte ha en vanlig höst.

Om jag hamnar på psyket igen så lär jag aldrig bli frisk. Jag pallar inte att åka in och ut. Fyfan. Det finns ingen man kan säga sanningen till. Känns som om jag dör inombords. Som om varje organ långsamt, smärtsamt ruttnar bort. Det trycker mot lungorna och jag är övertygad om att ifall jag skulle gråta skulle jag bli uttorkad på nolltid.

Vad finns det att göra?
P har semester nu och nästa vecka börjar han jobba igen. Då kommer alla dagar se ut såhär. Själv från 7-16. Det är flera timmar. Typ en hel dag. Fast här. Vill inte hata mitt hem.

Jag har inga minnen just nu. Mår bara dåligt och förstår inte vad som händer. Typiskt. Nu gråter jag. Kommer det här att gå över?

Röka funkar inte. Långpromenad med hunden funkar inte. Att prata med P funkar inte. Jag vill inte ens ha glass.
Illa.

Han som förstört en stor del av mitt liv har flyttat tillbaka till sitt land. Jag tittar efter honom fortfarande. Vet inte om jag letar efter nostalgi eller om jag är rädd.
Jag blev inte ens arg på honom när han drogade mig. Alla andra blev det. Svor åt honom och hade sig. Jag bryr mig inte.

Såg på Tyra Banks show för ett tag sedan, och då var det traumatiserade barn och en psykolog med. Psykologen sa "never a child, always a child". Jag var aldrig barn. Kommer jag alltid vara barn?
Jag och A-S har ju pratat om att jag har en vuxen sida och en barnsida, kommer den alltid finnas kvar? Kommer den aldrig växa upp?

Mår jag dåligt för att jag inte har kontroll? För att jag inte vet vad som ska hända?
Vad är jag beroende av?

Hade helst gått på stilnoct hela dagen och bara sovit så jag slapp det här helvetet. Men det går ju inte.
Hoppas citalopramen höjer seratoninnivån. Annars orkar jag inte mer idag...