Var på fest igår med några barndomskompisar. Det var en väldigt lyckad kväll och det blev till och med utgång.
Det är så jobbigt att det hänger kvar, det där behovet att se mig omkring i dimman för att se en skymt av det svin som gjort mig så illa. Varför sitter det så djupt? Varför kan jag inte släppa taget?
Det är dags, det känns ju som om andra bitar av mitt egna pussel sakta men säkert hamnar på rätt plats.
Det måste vara påväg åt rätt håll. Det måste.

Vill inte äta medicin heller, men jag vill inte gå upp i vikt av dem heller. Så jag lär väl klaga lite mer än vanligt på det faktum att jag spräcker sömmar på mina gamla kläder.
Vi får väl se.