helvete! gjorde nyss MADRS-"testet" och jag scorade 40 poäng. Resultatet beskrivs såhär:
"Inläggning på psykiatrisk klink bör övervägas"

NEEEEEJ!!!!! NEJ!! NEJ!!
Jävla hjärna! Jag är så LESS!!!

Känns som att hela kroppen vill ge upp och jag har ONT i hjärtat, ont i själen. HJÄLP DÅ FÖR FAN!

Fortfarande 2 veckor kvar innan jag ska träffa A-S. HUR ska jag ORKA????

P ska i alla fall inte åka bort på jobb i slutet på augusti och det är ju bra, vet inte om jag hade vågat vara ensam hemma i två veckor.

Det är så jävla sugigt. Ibland sitter jag med alla mina pillerburkar framför mig och räknar alla små vita och färgade piller. Hur många behöver jag för att sluta andas? Hur många behövs för att min lever ska rasa ihop och mitt hjärta sprängas?
Jag sitter där och räknar dom, lägger dom mot mina läppar. Sen kommer hunden. Han tittar på mig och då kan jag inte göra det längre.

FYFAN vilket helvete jag befinner mig i. Jag önskar inte det här på någon. INGEN. Möjligtvis det klassiska exemplet Hitler. Men det är fan på gränsen.

Jag tänker på att göra illa mig. Men då ser P det och blir jätteorolig och då ökar ju också risken att jag måste läggas in. Varför är det såhär???
Jag blir inte bättre, bara hämmad!!!!!!!!!!!

Ta bort det här ur mig! TA BORT! Det känns äckligt, jag är äcklig. Jag vill inte ens duscha för jag hatar att se mig naken. Vad är det för fel? Varför försvinner inte tankarna om döden?

Den 28 september är det prick 1 år sen som jag försökte ta livet av mig första gången. Och sen tror jag att den 16 oktober är årsdagen för mitt andra försök. Sist jag skar mig var i Juni i år (2010).
Känner mig patetisk och otillräcklig. Ingenting fungerar. Jag vill bara skrika och HJÄLP MIG!

Jag är fast i min kropp. Gud förbannat. Jag ska kedjeröka och lyssna på musik och hoppas att det går över en stund.
Först ska jag ta 2 oxascand så ångesten kanske lägger sig lite... Annars tar jag fan i mig en stilnoct oh sover bort den här jävla dagen.