Jag har skrivit det förut och ännu ett exempel på att det är sant presenterades inatt.
Igår var en riktigt bra dag, jag skrattade mycket.

När jag sedan skulle sova så kom oron. Den växande klumpen i magen och det blev trångt i bröstet.
Jag försökte kväva känslorna som kom, men lyckades inte och ångesten kom som ett brev på posten.
Som vanligt kände jag viljan att skada mig själv, men jag lovade ju H att jag inte skulle göra det.

Jag staplade in till pappa och hans sambo och stod framför deras säng och bara skakade och grät.
Jag fick ligga emellan dem och de tröstade mig. När det började kännas bra igen skulle vi sova, men då kom ångesten tillbaka. Denna gången med besked. Det kändes outhärdligt. Det var så jobbigt att det fortfarande känns i kroppen. Oron ligger kvar och tårarna är hela tiden nära.

Jag känner mig som att jag är desperat och jag gör vad som helst för att det ska sluta. Jag har läst igenom bipackssedeln på Cymbaltan flera gånger och sitter fortfarande i valet och kvalet om jag inte ska ta en. Det kommer illamående och kväljningar och jag kommer bli torr i munnen - men det kanske är värt det?
Jag sov inte många timmar inatt, och jag behöver sova.

Jag önskar att det kunde gå över. Försvinna. Jag vill inte vara med. Det gör ont. Det sliter i hjärtat. Jag vill ingenting.
Det måste sluta. Det känns så övermäktigt.