Ikväll har jag hittat en som jag kan prata med. En som kanske har det sämre än vad jag har, men vi har mycket som är likt varandra.

Det känns underligt bra och det känns underligt ärligt. Det var lite som om ett ljus gick upp för mig.
Det bästa är nog att vi är på samma väg, fast jag nyss har påbörjat den. Vägen att vilja. Att försöka.
Det är en snårig väg, men för det mesta tar man sig fram. Men ibland kommer det snåriga buskar och man snubblar på rötter. Som det kan vara ibland.

Ikväll har jag skrattat och gråtit, och det var så öppet.
Det pirrade lite i magen när jag kunde känna hur öppet det faktiskt var.