Har legat i sängen och försökt sova. Det går inte. Trodde först att jag var nervös för imorgon.
Men sen kände jag att det inte var nervositet.

Allt det dåliga som jag inte känt under dagarna kom ikapp och jag orkade inte hålla emot. Det sköljde över mig. Jag hyperventilerade, vred mig i sängen, grät om vartannat. Ena stunden spände jag mig så mycket jag kunde och andra låg jag och grät ihopkrupen under täcket.

Mitt i allt fick jag en stark lust att skada mig själv. Det kändes verkligen ända ut i fingerspetsarna. Känslan slet i mig och i mitt huvud kändes det mest som om jag blev knockad i en boxar-ring.
Jag ska ju vara ärlig här så: det finns röda märken på min ena arm. Men de kommer försvinna under natten.
Och jag kan inte känna ånger. Men å andra sidan känner jag ingenting just nu.

Jag är nollställd. Jag kommer aldrig mer ha något att säga. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Jag är bortkastad tid och utrymme på jorden.

Ni kanske tänker att det är lite väl dramatiskt skriver. Eller att det är "fjortis"-aktigt?
Men ni kanske har läst något annat inlägg och sett att jag inte alltid känner de här känslorna.
Vet inte varför jag försvarar mig. Blir per automatik.

Just nu upplever jag den där grann-situationen i huvudet igen. Jag hör grannarna (tankarna/känslorna) bråka - men det berör mig inte. Jag vet att det finns ilska inom mig. En stark sådan. Jag vet också att det finns massa ledsamhet och ensamhet.

Jag är borta. Verkligen borta.
Det ekar i min kropp och dunkar i min arm.
Jag är fortfarande trött.