Bland det jobbigaste med att ha en hjärna som inte vill fungera riktigt som den ska, det är humörsvängningarna.
Att ena stunden vara glad och sen helt plötsligt är man djupt koncentrerad på allting som är förjävligt.

Vad är det för något?
Jag hatar det. Jag hatar, hatar HATAR det. Att inte kunna garantera att man kan få vara glad en hel dag på grund av ens egen jäkla hjärna suger!

Dessutom ringde min terapeut idag. Jag berättade om mitt matproblem. Att det känns som ångestkänningar efter jag har ätit och att jag blir illamående när jag ska tugga och svälja.
Det kändes som om H var stressad, inte hade tid att prata med mig riktigt. Som om H ville skynda på.
Om det ska vara så, föredrar jag att H inte ringer.

Jag vill ju bli tagen på allvar. Det handlar ju om mig. Det är ju jag som mår dåligt. Kan jag inte få hjälp med det?
Jag vill inte att nästa gång vi ses, att H ska säga - jag tror du bara behöver komma några gånger till. Det är ju bara en lögn. Hur kan alla år av fötryckta känslor lösas på några gånger?

Nej. Andas. Paus.
Det här är inte jag.
Det är oron. Det är den låga självkänslan och osäkerheten.
Det är inte mina tankar.

Vad tror jag?

Jag tror att hon kommer lyssna på mig, att det får ta sin tid. Jag tror inte att hon ville bli av med mig på telefon idag, utan att hon kanske hade en väldigt brådskande patient. Vem vet? Ja, inte jag.

Jag har så många 'tänk om' inom mig. Jag önskar att de kunde försvinna.

Jag vill inte få oro och ångest när jag ska äta. Det har ju varit ett av mina stora glädjeämnen, och nu ska det tas ifrån mig. Och det är min egen hjärna som gör det.

Det här är ändå inte en av de värsta dagarna. Det här är en bra dag, i jämförelse.

Jag är rädd för att sova inatt. Vill inte få en ångestattack. Vill inte bli trängd och känna att det känns jobbigt. Gråter hellre nu så det blir gjort.

Jag vill bara sova i ro. Bli utvilad. Bli lugn. Slippa smärtan.