Ole Dole Doff
2009-12-04 - 10:41:22
Funderingar -
1 Kommentarer
Funderingar -
1 Kommentarer
Försöker sträva efter alla ord som inte finns, försöker finna det som alla talar om. Vad är det dom menar? Den där fjäderlätta känslan i magen finns inte hos mig och ändå är jag på min toppens topp.
Jag har full utsikt, men jag står fortfarande bakom ett jättelikt fönster som ändå skymmer sikten lite i skarvarna.
Hur ska jag bete mig för att passa in i skaran som blivit hjälpt? Hur når jag fram till andra som inte nått till toppen?
Jag är ingen Messias, men min egen kan jag få vara, min alldeles egna Messias. Vill hjälpa till och få folket att le, vill ta världens bördor på mina axlar och bära det andra inte orkar. Jag orkar, jag kan. Inte?
Jag säger att det är möjligt men min far säger att det inte är det. Far är rar.
Det når inte fram, det kommer inte ut. Det här är inte en text om orden, det här är en text om min nåd. Den jag aldrig fick – kanske försvann den i posten. Ingen plingade på min dörr och sa ”här, varsågod”. Ingen annan ska inte heller tro att det är så simpelt att slinka undan. Att komma ifrån spökena från förr – det gör ingen. I N G E N.
Tänk att jag är på toppens topp och ändå väger livet och döden lika tungt. Ole dole doff.
Alla har vi spöken från förr.
Dumheter vi gjort, dumheter vi sagt.
Men det vi människor måste förstå är att INGEN, jag menar verkligen INGEN, är utan skuld.
Alla bär vi våra gömda hemligheter med oss, en del av dom kan vi berätta och skratta lite generat åt, en del annat vill vi inte dela med oss av, eftersom vi bär tanken med stor skam.
Skammen av att betett sig illa, kanske både mot oss själv och mot annan part. Men vi är våra hårdaste domare, och finner inte lätt nåd inför våra egna tysta, höga, moraliska tankar.
Tankar som rör sig kring hur vi borde betett oss, borde sagt och agerat, eller precis tvärtom.
Mitt bot mot MIN skam, den är faktiskt väldigt enkelt: Jag kan inte förändra något av det jag sagt, gjort eller undlåtit bli att säga eller göra. Dåtiden är ett skrivet blad, och kan inte göras om.
Jag kan välja att stanna kvar vid det bladet i min bok, eller jag kan välja att bläddra förbi och komma till idag. Ibland lyfter jag lite på bladen och gluttar tillbaka, men jag kan inte ändra det som står skrivet där.
Därför har jag skaffat mig mitt mantra: "Det spelar ingen roll imorgon, vad jag jag gjorde idag!"
Med det menar jag att det är så lätt att ge sig själv ett för stort värde i det jag gör.
Andra människor funderar inte lika mycket på vad jag gjort eller sagt lika mycket som jag gör.
Jag tar helt enkelt alldeles för mycket plats i min egen tankevärld..jag vet inte om någon annan än jag fattar det där..
Det är lite grann som Scarlett O´Hara i Borta med vinden, hon körde sitt "Imorgon är en ny dag!" varje gång hon betett sig illa på något vis!
Vad jag vill säga med detta långa inlägg att det enkla att även du är bara människa!
Och alla som älskar dig, gör det just precis för att du är du, med både brister och bra, fantastiska sidor!
Och jo jag vet, lätt att säga svårare att leva efter..I know..
Även solen har fläckar..och det är oerhört svårt att lära sig älska sina brister..
