Klump i magen. Svårt att få luft. Tankar som trängs och tårar som bränner bakom ögonlocken.
Varför?

Det vet jag inte.
På sistone har jag märkt att jag haft lättare för att gråta än vanligt. Och vanligtvis behöver jag inte direkt kämpa för att klämma fram tårar.

Jag såg den där bröllopsvideon på YouTube för ett tag sedan, och min första reaktion var att jag började gråta. Jag kände mig glad och bra till mods först, men allteftersom videon fortsatte så kände jag hur den där klumpen i bröstet växte och tillslut satt jag och grät till det lyckliga paret. Det kändes absurt och dumt. Jag skämdes för mig själv.

I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag gråter en gång per dag. Minst. Om jag inte gråter, så är jag nära gråten flera gånger istället. Jag vet inte hur jag känner om det. Jag tänker ju att jag har anledning att vara ledsen.

Jag tänker på ett bråk som jag och min mamma hade för flera år sedan när hon kallade mig egoistisk, ett bråk med pappa när han anklagade mig för att korrumpera mina småsyskon till att välja mamma framför honom.
Länge har jag gått runt och tyckt synd om mina föräldrar för att de verkar vara så olyckliga i sina olika situationer. Men sanningen har jag insett, är att jag är arg på dem. Arg för att de inte tog sitt ansvar under skilsmässan utan lät mig stå med pekpinnen för mina syskon och agera lekfröken. När de sedan bestämde sig för att göra sig själva till föräldrar igen, ja då blev jag åter deras "lilla hjärtgryn".
Efter att få ta ansvar på den nivån och samtidigt vikariera som mammas skvallerkompis och pappas tröstande axel, så var det svårt att hitta tillbaka till mina 14 år.

Jag var en exemplarisk storasyster under åren det krävdes av mig, och sedan när det var över var jag slutkörd.
Vad som hände efter det kommer jag faktiskt inte ihåg. Enskilda händelser bubblar upp till ytan ibland, men jag orkar faktiskt inte tänka på allting i kronologisk ordning.

Jag försöker tänka på allting som jag har orkat med och allting som jag åstadkommit fast jag varit tom på energi.
Jag försöker tänka att jag är fantastisk men jag tror jag har fastnat.